Ett sista farväl

Det är 2:a oktober. Hösten är i full färd med att måla vårt avlånga land i de mest fantastiska färger, varje del av dagen är som ett skådespel. Solen som strilar genom blad i nyanser av gult, orange och rött, löv som singlar ner mot marken graciöst och stilla som ballerinor. Starka och kyliga höstvindar ruskar trädkronorna och avlöses i nästa sekund av smekande bris som ömt får löven att darra i lugnande rytmer. Dramatiska moln och piskande regn målar asfalten svart. Kylan kryper inpå, men solen vill ännu inte riktigt ge vika, den värmer än mot kinden. Jag älskar hösten.

Idag har varit en typisk sådan höstdag. Värme och stormande vindar om vartannat. En dag i mängden av dagar, och en fruktansvärt tung dag. Idag fick vi äntligen lägga Tuva till ro. Vi har väntat hela sommaren på plaketten som ska märka hennes plats i askgravlunden, och ett datum då hennes Underbara kunde sammanstråla och följa henne till den sista vilan. Det blev idag.

Dagen förflöt i känslolöst vakuum fram tills vi samlades på kyrkogården. Vaktmästaren hade pyntat så fint i det lilla kapellet, med levande ljus och blommor i höstens alla färger. Lugnande musik välkomnade oss diskret och framme vid det lilla altaret stod en vacker piedestal i trä där Tuvas aska väntade på oss.

På vår kyrkogård är det inte längre tillåtet med urnor, varför har jag inte förstått. Det är något som kyrkoherden beslutat om. Istället ska askan läggas i en nattsvart sammetspåse. Svart, anonym och vansinnigt deprimerande. Vi vägrade, hur ska man kunna lägga askan efter någon så livfull och färgsprakande som Tuva i en nattsvart sammetspåse?

Jag sydde en egen påse. Av hennes favoritörngott, med motiv ur filmen Frost. Vitt och blått, små inslag av rosa och med vackert mönster. Runt påsen syns trycket på örngottet; ”Family Forever”. Jag kan inte föreställa mig ett lämpligare kärl för henne, det är ju just vad hon lärt oss! Familjen är viktigast, kärleken framför allt. Älska och lev.

Kyrkklockorna ringde när vi tågade från kapellet till askgravlunden. Jag fick bära Din aska. Påsen kändes  så tung och kall. Jag mindes känslan  av sista gången jag höll Dig i min famn. Tyngden av Dig i mina armar, värmen från Din kropp, Ditt huvud lutat mot min hals. Trygg, varm och älskad.

Nu bar jag Din aska i min hand. En helt annan sorts tyngd. En kontrast för stor att greppa, för stor för ett hjärta att förstå.

Vi pyntade Din gravplats så vackert, jag tror Du skulle ha gillat det. Och när vi stod där i solskenet kom en Fjäril och fladdrade runt oss, satte sig att vila en stund på Antons arm för att sedan ta ett varv runt oss alla. Jag tror att det var Du. Du ligger inte där, i påsen i marken. Du flyger fritt och gläds åt Dina vingar.

Men Du fattas oss, älskade barn. Du fattas oss nåt så oerhört. Trots att jag själv bar Din aska, trots att jag själv lade ner den i hålet i marken, så kan jag ändå inte förstå att Du är borta. Att Du aldrig kommer tillbaks.

Men Du finns ändå alltid med oss. Det Du lärde oss, det Du startade, finns kvar. Sammanhållningen, värmen, kärleken. Din samling av Underbara. Den finns kvar. Du skapade den och kommer alltid finnas kvar i den. Och vi ska vårda det Du gav oss, älskade.

Family Forever.