En tandlös gumma

Ni skulle se henne! Tuva alltså. Hon har en fullkomligt enorm glugg i nederkäken, två tänder tappade hon för ett bra tag sedan och de permanenta tänderna kan bara skymtas under tandköttskanten. Igår tappade hon de två tänder som flankerade denna glugg. Eller, hon fick lite hjälp att tappa dem.
Det var igår kväll när hon skulle försöka bita mig lite ömt och kärleksfullt i fingret, som jag upptäckte att samtliga fyra tänder som slöt sig om mitt finger faktiskt var lösa! Två av dem var alldeles för lösa, så vi gick till förste Tandutdragare pappa Hasse. Vi törs inte låta dem sitta till de faller ut självmant, utan hjälper henne när de hänger så pass löst att de är redo för att komma ut. Tänk om hon skulle tappa dem i sömnen och dra ner dem i lungorna? Jag är ingen medicinsk expert, men jag har för mig att lungor inte gillar främmade föremål som till exempel mjölktänder…
Jag försökte få en bild på den tjusiga gluggen, men damen ville inte posera.

Det är alltid Hasse som fått hjälpa till när barnens tänder blivit lösa. Jag vet inte varför, men av någon outgrundlig anledning tycker jag att lösa tänder är vedervärdigt. Det krullar sig i hela kroppen, från tårna till örsnibbarna, när jag ser en tand som är lös. Anton har utnyttjat detta för att plåga mig lite när hans mjölktänder börjat trilla. Stolt har han kommit fram och vickat på tanden i fråga, än hit och än dit.
– Titta, mamma den går nästan att snurra på!
– Mmm, titta….uärrrk!!!!

Då kan ni bara tänka er hur rysningarna for fram igenom kroppen när jag till min fasa upptäckte att Tuva hade FYRA lösa tänder igår! Blääää!!!!

Igår var det lussefirande i Antons klass, de var så duktiga allihopa. Sjöng som små änglar. Flickorna stod som små ljus och pressade hårt samman sina händer i sina allra bästa Lucia-poser medan pojkarna rörde sig som om de hade en hel hord myror i tomtebyxorna. Urgulligt.