En sockerbagare

Som jag redan nämnt drar det ihop sig till kalas i det Kroghska residenset! Självklart har sonen beställt skräddarsydda bakverk med ursprung i dataspelsvärlden. Eller ja, ursprung och ursprung, han förväntar sig en exakt replika av cupcakes ur spelet.. Bara för lilla mamsen att leverera! Som tur är såg de inte så ruskigt avancerade ut, men nu när min mosiga hjärna är lite utmattad kan ju en enkel sockerkaka bli till en katastrof, så lite nervöst är det ändå. Utöver cupcakes önskade han sig också mina Subway Cookies (lika som man kan köpa på just Subway) och det är superlätta kakor att göra.
Det andra födelsedagsbarnet är fullkomligt galen i Bolibompadraken, så jag tänkte försöka mig på att modellera favoritfiguren på hennes tårta. Kan ju gå hur som helst! Så som en liten säkerhet tänkte jag att jag skulle baka supergulliga kakor att uppväga med, om draken skulle gå i stöpet. Googlade lite och hittade recept på urgulliga nallekakor med ett recept som enligt bloggerskan i fråga skulle vara ”faktiskt mycket lättare att göra än de ser ut” och det lät ju riktigt lovande. Förkylningen har verkligen kopplat grepp på mig, jag är rätt klen och hostar nåt alldeles galet, så ett enkelt recept lät ju underbart.

Nåväl, jag skred till verket och följde receptet till punkt och pricka. Dubbelkollade och trippelkollade hela tiden att jag gjorde rätt (eftersom jag är lite vimsig nu). Vispade ihop mjukt smör med socker, tillsatte ägg, blandade alla torra ingredienser för sig och blandade sedan ihop med smöret. ”Blanda tills det blir en smidig deg”. Ja, ungefär där körde jag fast. För det blev aldrig något annat än en torr, smulig massa. Kollade receptet för fjärde och femte gången, jag måste ju ha missat nåt! Näe…okej, jag välte smulet ur matberedaren och började knåda för hand. Tills svetten lackade och jag flåsade som en elefant med svårt astma. Darrig skådade jag mitt verk…fortfarande bara smul.
Efter att det blivit en ”smidig deg” skulle den delas i två och i den ena delen tillsättas 100g smält choklad, så jag tänkte att det kanske kunde rädda upp åtminstone halva degklumpen! Efter ännu lite eftertanke bestämde jag mig för att blanda båda degklumparna med choklad, den ena med mjölkchoklad (som receptet angav) och den andra med vit choklad. Då borde jag vara i hamn! Men nej…nu hade jag två smuliga degmassor som förvisso smakade väldigt gott.

Här var jag redo att kasta in handduken. ”Lättare än de ser ut” – jo, jävlar du. Jag svor över den motsträviga degen (tyst, eftersom Lovisa stod bredvid och hjälpte till), torkade svetten ur pannan och gav mig tusan på att rädda situationen. I med vispgrädde tills smulorna gick ihop till en deg. Voilá!
Kavla ut mellan bakplåtspapper, laga där Lovisa kom åt att ta en riktig grabbanäve av degen, kavla lite till, återerövra kaveln när Lovisa ryckte den ur nävarna på mig, rädda degen innan Lovisa ilsket försökte dra ner den på golvet i protest över att ha blivit fråntaget kaveln…puh!

Så till själva monteringen av kakorna. ”Tryck ut 36 större cirklar, hälften av den ljusa degen och hälften av den ljusa, och 72 mindre cirklar (dubbelt så många”. Jag gav upp efter 24 stora. Degen var återigen sprickig, torr och helt osamarbetsvillig, jag var svettig och darrhänt av utmattning. 24 stora cirklar av den mörka degen blev det, och dubbelt så många små av den ljusa. Sen gav jag upp och hivade resten av kakdegen i sophinken! Förbenade skräpdeg!

När jag började montera kakorna på plåten ångrade jag att jag kastat resten av degen… Lovisa tittade på plåten och brast ut i ett förtjust, kluckande skratt.
– Men! Nallebjörnar ju!! Nallen, det är ju DU! ropade hon förtjust och höll upp sin nalle så att han skulle få skåda underverken.
Sen högg hon, snabb som en vessla, en av de ogräddade kakorna och pulade in den i munnen innan jag ens hann blinka…

Den smuliga, hemska degen flöt i ugnen ihop till perfekta små nallebjörnshuvuden. När kakorna svalnat dekorerade jag dem till färdiga och Lovisa älskar dem. Fast hon förstår inte poängen med att spara dem till kalaset när man kan äta upp dem på en gång. Superkorkat tänkt av mamma. Men nu ligger de där, i burken och väntar på kalaset. Och nu när jag inte är mitt i baket, med en energisk tvååring klättrandes på mig, suger det lite i skapartarmen efter att göra fler. Kanske med Flisans favoritgosedjur Grisen som modell?

Färdigställda Nallekakor!