En släng av hjärtsnörp

Här hemma går det lite upp och lite ner. Jag mår bättre varannan dag ungefär, sen mår jag sämre igen. Idag är det en ”lite-bättre-dag” och tur är väl det, annars hade jag nog klappat ihop totalt imorse.
Tuva låg och fick sin frukost i soffan, som vanligt, medan hon tittade på barn-TV. Hasse gjorde sig i ordning för att fara iväg (han är chaufför åt Juliana idag) och jag plockade undan efter frukosten i köket. Tuvas matpump pep, Hasse stängde av den. Inget konstigt med det. Hasse klädde på sig och for iväg. Tuva låg så nöjd i soffan. Ungefär två minuter senare kommer Anton till mig just som jag är färdig med att plocka in disken i diskmaskinen.
– Tuva har bajsat tror jag, det luktar apa i vardagsrummet.
– Åh, okej. Kommer på en gång.

I soffan ligger vår dotter, täckt från näsan ner till naveln av kräks, från naveln och ner av bajs. Kräks i håret, på kuddarna, bajs i soffan. HERREGUD!!! Lilla Fjärilen tittar upp på mig med djupt bedrövade ögon medan hon snyftar fram:
– Mamma…fryyyser…

Snabbt som attan kopplade jag loss slangen från knappen på magen, släppte den på golvet och lyfte upp Tuva i famnen. Nej, nej, nej, NEJ! Har vi fått hem magsjukan ändå? Vad som helst, men inte det! Jag tror inte jag insett riktigt hur rädd jag är för att Tuva ska få just magsjuka förrän idag. Jag fick panik. Lugna, stabila lilla jag fick fullkomlig panik. Medan jag tvättade en gråtande liten Tuva grät jag själv så jag skakade. Tuva har ingen energireserv, det är liksom summan av kardemumman med hennes sjukdom. Om hon inte får i sig den näring hon behöver, kan Herr Leigh ta ett skutt och börja härja runt hejvilt i lilla kroppen. De organ som kräver mest energi tar stryk först, hjärta och hjärna. Nej, nej, nej… Jag såg ambulanser, droppåsar och respiratorer för mitt inre öga. För första gången på flera år var jag riktigt, riktigt rädd.

När Tuva var ren och fräsch som en nyponros var det bara att ta itu med soffan och allt som legat i närheten av Tuva när det begav sig. Urk. Sist av allt skulle jag ta ner påsen med sondmat och slangarna som hör till. Då såg jag det. Påsen var tom. Helt soptom. Jag hade hängt upp en alldeles ny påse à 500 ml till frukost, men Tuva får bara 144 ml per mål. Det borde vara massor kvar i påsen. Men den var tom. En bit ner på slangen sitter en klämma, som stängs automatiskt när man öppnar sondmatningspumpen, som vi gjort imorse. Som vi gör varje dag. Men den hade inte stängts, den var öppen…

Nu började jag skratta istället, lite smått hysteriskt genom tårarna. Tack gode gud!! Det ÄR inte magsjuka!! HALLELUJAH!! Klämman hade bara inte gått igen! När vi öppnade sondmatningspumpen förblev klämman öppen, vilket innebär att allt som fanns i matpåsen forsade in i Tuvas lilla mage på bara några minuter. Inte konstigt att det sprutade ur alla ändar på flickebarnet! Det finns inte ord att beskriva hur lättad jag blev.
Självklart var det jätteläskigt för Tuva att få så där mycket mat intryckt utan att kunna göra nåt åt det, men ingen skada skedd. Vi får korrigera näringsintaget över dagen bara. Puh!

Det blir inga ambulanser, inga stick, nålar eller näringsdropp, ingen respirator idag. Det blir fredagsmys på soffan. Precis som vanligt. Gud i skruven, vad jag älskar när allt är precis som vanligt.