Ingen har väl missat att det är Sällsynta Dagen idag? Jag höll på att missa det själv, det var min mor som upptäckte det igår och tipsade mig.En utmärkt idé tycker jag, vilken dag kan vara bättre för att uppmärksamma sällsynta diagnoser än just den mest ovanliga dag vi har, skottdagen?!
Nästa år får jag ligga lite mer före i planeringen så man kan slå ett slag här i Långshyttan för alla med sällsynta diagnoser. Eller förresten…jag har ju tre år på mig att förbereda ett jippo juh….kan ju kanske ställa till med ett hejdundrande kalas!
Allting har varit lite Sällsynt idag tycker jag. Anton till exempel, har varit på sällsynt dåligt humör. I och för sig har han sovit jättedåligt i tre nätter (vilket innebär att mamsen och pappsen också sovit jättedåligt i tre nätter) så vi var väl inte heller på vårt bästa humör. Vi tog vår dagliga promenad runt sjön, under sonens idoga gnällande. Lite muntrare blev han dock vid lunchen när han slapp äta super-kryddig wok-soppa och istället fick avnjuta frasvåfflor med sylt och vaniljglass! Sen kom både farfar och faster Mona (hasses faster) över på en kopp Sällsynt kaffe. Alltså, det var vanligt ICA-kaffe, men just idag är ju allting sällsynt! Vi bjöd till och med på en sällsynt god Felix-bulle.
Sen bar det av till den stora metropolen Hedemora för Anton ska på kalas imorgon så vi skulle shoppa present, fast det hade han inte lust med just idag. Han tyckte att jag lika gärna kunde åka själv, för mammor var ju så bra på att välja presenter. Efter lite tjaffs åkte han väl med ändå, vi åkte hela familjen. När presenten var inhandlad undrade sonen med rådjursögon om vi kunde äta på McDonalds idag. Det ingick inte alls i min dagsplan, men jag sa att vi får väl se. Lite flexibel kan man ju vara ibland. Sen fortsatte Anton fråga ungefär tre gånger per minut om vi skulle käka hamburgare, varpå trötta mamman lackade ur men försökte hålla en sansad ton.
– Anton, nu har du frågat en gång. Nu får du vara tyst en stund, så ska jag fundera på saken. Vi får se. Först ska vi handla klart.
Då böt sonen taktik och övergick till att fyra gånger per minut säga:
– Mamma, vi får väl se då…om vi ska äta på McDonalds. Om jag är tyst och inte tjatar, då finns det väl en chans va?
Föreställ er att höra det som ett mantra i över 45 minuter. Man blir lite less…den sansade tonen försvann. Mamman blev oxtokig och konstaterade att nu blev det minsann ingen middag på Donkan, för det var ett sånt jädra tjat. Då tog sonen till det tunga artilleriet, tårarna med ihärdiga snyftningar i varierande tonläge. Det gick från tyst snyftande till hysterisk gråt, så i väntan på vår tur i biltvätten var jag tvungen att lyfta ut honom ur bilen så Hasse och Tuva fick vila öronen lite från:
– Jag viiiiill äta på McDonalds….snyft, snörvel. Jaaaaag viiiiiill ääääätaaaa på McDonaaaaaaalds!!!
Till slut var han alldeles svettig och orkade inte gråta mer. Vi delade på ett äpple där i kylan och jag pustade ut och såg dusten som över. När sista tuggan var svald sa han lugnt och sansat:
– Jag vill fortfarande äta på McDonalds.
Ja, herregud. Det är sant som det sägs, att de gråa håren får man av sina barn. Tur att jag är rakad, så de gråa håren inte syns så bra! Det blev middag hemma i alla fall. Ugnsbakade rotfrukter med buschetta, serverat med en spenat och ruccolasallad med hallonvinäger. Fast det skulle Anton inte ens äta under dödshot, så han fick potatisbullar och lingonsylt.
På söndag är det Vasa-loppet! Vi hade tänkt åka upp och kolla på det, bo hos bekanta i Mora och bara mysa hela helgen där. Men Anton verkar ha en ruggig förkylning i antågande, det låter som om bihålorna fylls upp för varje dag och Tuva har börjat nysa mycket så det blir nog en lugn hemmahelg. Vilket inte heller är fy skam förstås!!
Nu ska jag försöka mig på att ladda upp lite bilder i galleriet och med min tekniska kompetens kan det bli ett Sällsynt intressant uppdrag. Önska mig lycka till!!