Men Tuva är vid gott mod, förstås. Solstråle. Hon har fått duscha varje morgon (man blir ganska svettig av att hosta nätterna igenom) och igår frågade jag som vanligt om hon ville ta en dusch.
- Vad sägs om en dusch, damen? Det kan pigga upp att få känna sig lite fräsch även om man är sjuk.
- Jaa…usch. (Ja, jag luktar usch)

Det stannade inte vid den dagliga duschen igår. Håret skulle piffas med hårspännen, Tuva propsade på att få ha på sig klänning, tights och sina glittriga benvärmare, läpparna skulle målas (med glittrigt läppbalsam) liksom naglarna. Tuva har två nagellack och hon brukar själv välja färg.
- Nå, ska det vara glittrigt nagellack idag? Eller kanske lila?
- Ehm…båda!

Sagt och gjort, nu har flickebarnet varannan nagel lila och varannan är glittrig. Nog för att hon snorade, slemmade och hostade sig genom dagen men jösses så tjusig hon var!

Anton är frisk och kry, och ser fram emot morgondagen lika mycket som han fasar för den. Han längtar förstås efter judopasset imorgon kväll, han tycker att det är så himla roligt. Kanske lite extra kul imorgon när han får använda sin splitter nya gi för första gången! Hittills har han tränat i en ärvd karatedräkt, men efter träningen förra söndagen fick han sin första, egna judo-gi. Oj, så stolt han var!
Men han fasar också för morgondagen, eftersom hans hemska mor och far har anmält honom till simskolan som börjar imorgon… Anton kan fortfarande inte simma och det är ett kunskapskrav för årskurs 3 att man ska kunna simma 25 meter. Det blir inte så jättemycket bada av för oss, så det kanske inte är så märkligt att han inte kan simma än. Om Tuva hade klarat av att vara i bassänger med lägre temperatur än +34 grader hade vi förmodligen åkt och badat så ofta vi kunde, både i Hedemoras lilla simhall och på äventyrsbadet i Borlänge. Som vilken Svensson-familj som helst. Men vi är inga Svenssons. Vi är Kroghar, hihi. Vi gör vad vi kan av det vi fått och jag tycker nog att vi gör det rätt bra, ändå.

Näe, nu ska jag se till att välta Hasse och Anton i säng. Tuva och jag har nattpasset på soffan, med en brasa sprakande i kaminen och dåliga filmer på TV. Godnatt!

Förra året vid den här tiden stod jag för första gången på mina alldeles nyinköpta längdskidor och började träna för Kortvasan! (Faktiskt en riktigt rolig historia, kolla i arkivet för januari och februari 2011 om du känner för ett riktigt gott skratt.) Det börjar snart dra ihop sig igen, reklamen om de olika vasaloppen fullkomligen dräller in i min mailkorg, men jag hoppar över i år. Formen är förvisso bra, om man ser till det rent geometriska. Rund och fin. Kondis och styrka är det sämre med, haha. Å andra sidan hann jag inte träna särskilt mycket förra året heller, då åkte jag mest på ren och skär vilja. Märks det att jag är en aning ambivalent?
Det var ju så roligt! Och så jobbigt. Och roligt. Jag vill åka i år också. Eller inte. Fast ändå. Gah!!

Kan hända att jag känner mig extra rastlös idag eftersom vi är sjuka, igen. Bacillernas mästare, det är vi det. Ett träningspass hann jag klämma in mellan bacill-vändorna. ETT!! Fast den här gången har Tuva (tack och lov) klarat sig. Det är Hasse, jag, Anton och assistenten som fallit offer för bacillerna den här gången. Ont i huvudet, halsen, svårighet att reglera kroppstemperaturen, känsla av allmän svaghet i hela kroppen. Linda och Hasse insjuknade i onsdags, jag i torsdags morse och Anton samma dag fast några timmar senare. Yey! Förhoppningsvis går det över lika fort som det kom.
Och vi som skulle ha julgransplundring på jobbet. Tuvas klass skulle också dansa ut julen. Jaja, vi får väl dansa runt fåtöljen här hemma istället (ty granen har redan åkt ut). Knapra panodil istället för godis. Det gäller att tänka positivt!

Positivt försökte jag tänka även i onsdags, när jag som alltid på onsdagar, var först på plats och därmed är den som öppnar på jobbet. Normalt är städerskan alltid där före mig och därför är larmet alltid avstängt när jag kommer. Men i onsdags var det alldeles mörkt i alla fönster när jag kom knatandes över skolgården kl 06.20. Jahapp, hon kanske är sjuk då? Då får jag prova mitt larmkort för första gången, tänkte jag (alltid positivt tänkande!). Jag gjorde som jag blivit instruerad men den jädra larmdosan vägrade visa upp ett lysande, rött ”off”. Hur jag än betedde mig så stod där ”on”. I den händelse att jag gjorde något fel (fast jag visste att jag gjorde precis rätt) letade jag på pappret som jag fått tillsammans med kortet, med instruktionerna om hur man gör. Mycket riktigt, jag gjorde precis som det stod. Nåväl, inget att annat att välja på än att ringa vaktmästaren. Jag ogillar att ringa till folk före halv sju på morgonen, det känns oartigt. Vår käre vaktmästare är dessutom gift med vår fenomenala städerska, så om hon var sjuk var ju sannolikheten rätt så hög att även han var det…
Medan jag väntade dök det första barnet upp. Gossen såg lite orolig ut, men jag lugnade honom med att jag hade två kokta ägg och dagens tidning i väskan, så det skulle inte gå någon nöd på oss om hjälpen dröjde, hihi! Positivt tänkande!!
Vaktis var frisk å kry och snart på plats och släppte in oss, hans larmkort fungerade minsann. Slutet gott, allting gott.

Fast jag ska inte hyckla, jag viskade ett tyst löfte igår kväll, medan Tuva och jag satt framför TV:n och lyssnade på Jan Malmsjö (det är ju faktiskt rent otroligt att man har hört det där talet sen Magnus Ladulås tid och ändå inte lärt sig mer än ”ring klocka, ring”). Jag höjde mitt glas och viskade tyst ut till allt och ingen alls.
- Jag tar allt vad 2012 har att bjuda på. Gott och ont, lätt och svårt. Allt ska jag axla och det med glädje, om jag bara får ha båda mina barn kvar i livet under 2012.

Tuva lät sig inte gripas av vare sig Malmsjö’s pladder, fyrverkerierna utanför fönstret eller mamma som satt bredvid henne med champagne i glaset och en tår i ögonvrån.
- Ja ja. Bordet! Läsa! (Ja ja, kör mig till köksbordet, jag vill fortsätta läsa min bok nu)
- Haha, ja nu går vi tillbaks till köksbordet gumman.

Sen kom resten av sällskapet in och skålade med oss. De hade varit ute och tittat på fyrverkerier och skålat in det nya året. Tuva och jag stannade inne, dels för att det är en dålig idé att släpa ut en inte helt frisk Tuva (men det börjar gå åt rätt håll i alla fall, efter nästan en månad) i 12 minusgrader och dels för att hunden skulle få sällskap under nyårsaftons läskigaste bit.

Vi hade en alltigenom dunderhärlig kväll med våra underbara grannar, med min svägerska och grannfruns lillebror. God mat, gott att dricka och väldigt, väldigt mycket värme däremellan. Tack ska ni ha!

Anton mår i alla fall bra, han njuter för fulla muggar av att ha jullov och kunna göra vad han vill hela dagarna, dra sig så länge han vill i sängen på morgonen. Underbart! Och självklart väntar båda barnen på tomten (ja, Anton har ju klurat ut att det här med tomten är lurendrejeri men…vem det än är under skägget så kommer han ju med paket och är därmed hjärtligt välkommen i vilket fall)!

]]> http://busungar.krogh.se/2011/12/21/nar-kommer-tomten-snart-kommer-tomten/feed/ 2 http://busungar.krogh.se/2011/12/12/pepparkakeland-del-ii/ http://busungar.krogh.se/2011/12/12/pepparkakeland-del-ii/#comments Mon, 12 Dec 2011 20:35:06 +0000 Ida Krogh http://busungar.krogh.se/?p=2158

Tadaa!! Är det inte vackert?! Det är vårt pepparkakshus!
Anton valde designen, vi frångick det traditionella lite i år, hihi.

I lördags var det storbak här hemma, jag hade gjort egen deg (den blev helt perfekt!) och Anton hade bjudit hit två kompisar att baka tillsammans med. Egentligen hade jag inte alls ork att baka något pepparkakshus, jag har legat hemma förkyld sedan i torsdags. Hur trist som helst! Jag blir så vansinnigt rastlös när jag är sjuk! Det riktigt kryper i kroppen av tristess, men jag orkar liksom inte göra något. För varje aktivitet har jag varit tvungen att lägga mig ner en stund. Men, ett löfte är ett löfte och jag lovade i måndags att vi skulle baka pepparkakshus när det blev lördag. Så, det var bara att riva fram pepparkaksformar, kavlar, mmf (ja, fåglarna och grisarna är gjorda i mmf, mycket mer lättarbetat än marsipan när 9-åringar ska kreera) och bjuda in barnen i köket.
- Men alltså, vart är själva huset? frågade sonen när han kom in i köket.
- Det ska vi ju baka nu! svarade jag glatt och pekade på den enorma pepparkaksdegen.
- Nej, men alltså…du får baka huset. Vi gör djuren.

Jahapp… Det var bara att sätta igång det. Tid tog det, men sent omsider hade jag lyckats knåpa ihop ett pepparkakshus à la Angry Birds efter den bild Anton sett på nätet! Vi blev tvärnöjda!

Just nu sitter Tuva och jag å hänger i soffan, vi är helt slut och fullkomligt färdiga båda två. Hasse tog med mig och Tuva till Lekterapin på Falu Lasarett idag, för att träffa ett gäng av spelarna från LIF!
Vi är ju inbitna Leksingar här hemma, och Hasse hade fått nys om att LIF skulle komma till Lekterapin just idag. Det var inte tänkt att jag skulle följa med, jag är fortfarande hemma och är sjukskriven men ett erbjudande om något annat än hemmets fyra väggar att glo på en stund var alltför lockande. Jag hängde med!
Det blev lite fel för Tuva till en början, när vi parkerade utanför sjukhuset blev hon ledsen och grät stora tårar och ville inte riktigt tro på oss när vi lovade att vi inte skulle träffa någon läkare. Väl framme på Lekterapin var det väldigt mycket folk, både barn och föräldrar, blandat med Leksands-spelare. Tuva har ju aldrig sett en hockeyspelare utan utrustning förut, så hon kopplade inte riktigt vilka grabbarna i blå tröjor var. Det blev för många intryck för lilla Fjärilen, hon började tokgrina och ville åka hem, genast! Vi fick gå ut i korridoren ett slag, prata lite och lugna ner Tuva en stund. När hon samlat sig ville hon stå alldeles utanför dörren och bara titta in. Så vi stod där och kollade en stund. Massor av glada barn och glada hockeyspelare, Leksandströjor överallt. När vi stod därute i korridoren kom en av spelarna ut och ställde sig en bit ifrån oss och bara stod där en stund. Tuva blev nyfiken och hejade, varpå han kom och satte sig på huk intill Tuva. Mattias Timander. Han var jättefin mot Tuva, jag vet inte om han gjorde allting medvetet men han gjorde allting precis RÄTT! Du gjorde Tuvas dag, Mattias!

Eftersom det var så många intryck att ta in var Tuva inte särskilt kommunikativ rent verbalt, vilket kan stressa många vuxna. Förvisso en naturlig reaktion, vi vill ha respons på våra handlingar för att veta hur vi ska bete oss. Men Tuva gav inte så väldigt mycket respons, annat än att hon tog Mattias i handen. Och han bara satt där, lugn som en filbunke och tog det i Tuvas takt. Hans tålamod gav resultat, snart nog började Tuva småprata och Mattias satt kvar. Båda hans fötter måste ha somnat, det gjorde i alla fall mina där jag satt på huk på Tuvas andra sida, men han satt kvar. Och sen var det Mattias som gällde för hela slanten! Nu kunde Tuva våga sig på att rulla in på Lekterapin och kolla läget lite, när Timander brutit isen. Vi fick med oss flaggor, tatueringar, pins och posters att ta med hem. Och nya autografer på barnens tröjor, förstås!
Gissa hur nöjd Tuva var när alla spelarna klämde ner sig i soffan för ett foto med Fjärilen i centrum?! Ännu roligare blev det när alla barnen som var där klämde ner sig med spelarna i soffan för gruppfoto.
Så, det var värt att tömma alla krafterna på den där resan. Tack LIF, det var ett väldigt uppskattat besök som betydde otroligt mycket för barnen!

Anton blev också nöjd, trots att han gick i skolan och inte kunde följa med. Han skickade med oss en hälsning i alla fall.
- Om Hanses är där, så hälsa honom att han är världens bästa målvakt!!

Och Hanses var där, vi framförde hälsningen och fick med oss ett helt lass LIF-prylar till Anton.
- Vi skulle hälsa så mycket till dig från Hanses, han tyckte att det var synd att du inte kunde följa med.
- Va?! Säkert?! Hälsade han tillbaka? Wow!

Det får nog bli en tripp till Tegera Arena med barnen snart….

Anton, Linus och Tuva  bakar för glatta livet!

Många pepparkakor blev det!

Efter att ha kavlat en stund övergick Tuva till att suga på kavlen istället. Mums!!

Det är tur att flickebarnet har öron, ty annars hade smilet gått ihop i nacken varpå halva huvudet skulle ha trillat av! Medan Tuva fick frukost packade jag hennes väska, medan den lilla Fjärilen konstant manade mig att packa lite fortare.
- Öta, ötaaa!!!

Vi mötte Linda vid tågstationen och stannade för att vinka av dem. Det var en spänd och förväntansfull Tuva som för första gången fick åka lift upp på tåget för att påbörja sin allra första tågresa. Jag beundrar Linda stort för att hon ville göra den här resan med Tuva. Tåg, tunnelbana och Globenbesök, sen tunnelbana och tåg igen. Lite stressigt blev det vid T-banan när det blev kö till hissarna (det var nåt alldeles gröndjävulskt med folk ute och reste igår) men de hann i alla fall i tid till showen. Och de hann med tåget hem igen. Tuva hade fått en peng med sig av farfar att köpa nåt gott för och något minne från shoppen, men det hann de tyvärr inte. Tuva hängde inte läpp för det, när jag mötte dem vid tåget i Hedemora igår kväll sken hon som en stor sol!
- Hej älskling! Har du haft roligt?
- JAA!!! Boolee, boolee, HÄTTA!! Loolit, loolit. Tåaj!! (Globen, hästar, roligt, tåg.)

Hon log och skrattade hela vägen hem och bubblade om så mycket att jag inte hann förstå hälften. Men summan av kardemumman förstod jag. Tuva hade haft hur roligt som helst!

Anton åkte på utflykt åt andra hållet i vårt avlånga land. Han och Hasse for på hockey i Leksand! Det var trötta, men nöjda barn som slappade i soffan igår kväll och berättade vad de varit med om, hihi.
Själv for jag till Kupolen, solokvist som jag var, för att införskaffa lite julklappar. Vad tänkte jag på? Lönen kom i fredags, julen nalkas. Kupolen var smockfull med folk!! Jag hittade i alla fall några klappar till Tuva och några tröjor till Anton (pojken växer som ogräs, så de kan inte vänta ända till jul, han fick dem direkt när han kom hem). Jag kikade lite på julpynt, ljusslingor, stjärnor och gardiner men tänkte att jag har ju sånt hemma så några sådana attiraljer inhandlades inte. Väl hemma rev jag fram jullådorna från förrådet och skulle sätta igång att julpynta…

Efter att ha grävt långt om länge i lådorna började minnet så smått återvända…jag storrensade i jullådorna förra året när julen var över. Slängde allt som var trasig och i dåligt skick. Som till exempel ljusstakarna, ljusslingorna som inte fungerade och julgardinerna som efter många år tappat formen och krympt så pass att de inte gick att sy om mera (jag har kortat av dem varje år eftersom de krympt i tvätten). Så här står jag, det är första advent och jag har inte just något pynt att sätta upp. Jo, fönstren på framsidan ser lite juliga ut ty jag hittade två stjärnor på fot som fungerade och därmed klarade sig undan förra säsongens storstädning. Anton har fått upp sina hängande julstjärnor i fönstret också. That’s it. Ljusslingan vi har ute lyser bara fläckvis, så den får vi ta och riva ner.
Ser ut som om jag måste ge mig ut i julhandeln en gång till och införskaffa lite julpynt. Hugaligen, hemska tanke. Önska mig lycka till…

Jaja, det var ingen som blev arg på mig. Men å andra sidan har jag svårt att föreställa mig att någon av dem blev särskilt glad heller…klantarsle! Jag tog min migrän och min skam, gick hem och kröp ner under täcket. Bilderna var för evigt borta, men huvudvärken kunde jag ju åtminstone mota en aning med medikamenter..

Sen var allting frid och fröjd över helgen. Mamma och pappa kom upp, superdundermysigt! Älskar er!!
Nästa huvudvärk kom inte förrän idag när Linda ringde mig på jobbet och bad om råd. Det var totalstopp i knappen. Det gick varken att spruta in eller dra ut något överhuvudtaget. Toppen! Boven i dramat var medicinen Tuva fick i väntan på den beställda varianten.  Tuvas hjärtmedicin specialtillverkas, det är pulver i små kapslar som vi sedan öppnar och blandar pulvret med vatten. Ersättningsmedicinen är tänkt att sväljas hel. Den löste inte upp sig i vatten, utan föll sönder i små små kulor. Och en knapp på magen är inte tänkt att kunna släppa igenom ett helt gäng små kulor…kulorna kilade ihop sig till ett jättestopp. Skit också!!
Det enda råd jag kunde ge var att fortsätta försöka att omväxlande trycka i och dra tillbaka vätska för att lösa stoppet. Långt om länge släppte det! Idag är den ”riktiga” medicinen hämtad. Puh!!

Kommande vecka ska Fjärilen ta det väääldigt lugnt, för hon har nämligen börjat hosta och slemma så smått. Vi hoppas kunna mota Olle i grind, för det är ju äventyr på gång! I lördags bokade vi nämligen in en resa som Tuva och Linda ska göra kommande helg. De ska åka och titta på Stockholm International Horseshow!!!

Anton beskrev den önskade frisyren och satt bestämd som en liten direktör i stolen.
- Hm…vet du, jag föreslår att vi klipper det lite kortare på sidorna och i nacken, sen sparar vi lite längre uppepå som du kan rufsa till eller ha det platt. Så kan du variera lite. Vad sägs?
- Låter bra. Kör på det.

Yes, äntligen! Han blev helt underbart snygg i den korta, pojkiga frisyren. Avslutningsvis snoffsade Marion till håret och sprayade en röd tuppkam. Sonen blev tvärnöjd. Synd bara att det är så in i bängen jäkla dyrt att gå till frisören. 440 riksdaler per barn, det ni!

Mina ärenden blev det inte så mycket med. När frisyrerna var i ordning var vi trötta, hungriga och jag var så pinknödig när vi kom till bilen att jag såg guldfiskar för mitt inre öga. Någon planeringskalender eller reflexband bidde det inte. Icke heller någon present, eftersom Hasse i sista stund bestämde sig för att det skulle vara trevligt att följa med in till Hedemora (från början var det tänkt att han skulle stanna kvar hemma). Hundmaten fixade jag dock, sen styrde vi kosan hemåt för att laga mat till våra inkommande gäster. Vi har haft besök av bästaste brorsan i sällskap med flickvän och bara haft det bra, helgen lång. God mat med ett glas gott vin (tack Annika, det var finfint), jättegod choklad (tack brorsan, det var RIKTIG choklad det!) gott sällskap och många glada skratt.
Det känns som om vi har tankat en massa må-bra-energi som borde räcka hela veckan, minst.

Helgens enda fadäs står jag för. Det är Fars dag idag. Och jag har inte ringt till pappa. Inte för att jag glömde bort, utan för att jag tappade kollen på klockan. När jag tänkte ringa insåg jag att han gått och lagt sig för länge sedan! Och att bli väckt mitt i skönhetssömnen kan man väl få slippa, åtminstone på Fars dag? Men du vet väl att jag älskar dig, pappa? Och att jag tycker att du är den bästa pappa jag någonsin kunnat få? För det är du!

Maken och jag styrde kosan mot Uppsala i förmiddags, vi for väl omkring elva-snåret. Kl 14.30 hade vi tid på avdelningen för Klinisk Genetik och tänkte att eftersom vi åkte i så god tid skulle vi hinna med att käka lunch innan besöket. Jo, eller hur….
Som dom får vi är knappade vi in adressen i Hasses GPS och tänkte att den skulle lotsa oss till målet, Rudbecklaboratoriet i Uppsala, alldeles bredvid Akademiska sjukhuset. Det gick ju alldeles lysande, tills vi kom till Uppsala. GPS:en talade och vi gjorde lydigt som den sade, trots att den avvek från skyltarna mot sjukhuset…
Jag blir alltid nervös av större städer, tycker de känns opersonliga och allmänt förvirrande. Att åka bil i främmande, större städer är hemskt. Ingen aning om vart man ska, hur långt åt skogen det barkar om man råkar ta fel väl och livrädd för att bli påkörd av någon annan stressad bilist eller råka bumpa till nån stackars cyklist. Lägg då till en GPS som tydligen inte har den blekaste aning om var Rudbecklaboratoriet ligger, men som håller god min och pratar på i alla fall. När vi befann oss mitt inne i centrum började vi ana att vi var ute på villovägar. Sjukhus är sällan placerade alldeles intill större shoppingstråk… Till råga på allt dök det upp skyltar om förbud mot dubbdäck, när vi befann oss i mittenfilen på en trefilig väg, omringade av lastbilar och bussar.
Spänningshuvudvärken som legat och ruvat i bakhuvudet på mig hela dagen klev fram och bytte om till migrän-kostymen. Plopp, sa det i huvudet! Medicin hade jag i bilen, men inget att svälja ner den med. Munnen var torr som en öken av stress, trots att det inte var jag som körde.

Nåväl, när vi svängt fel ett antal gånger, hittat Akademiska sjukhuset och sedan Rudbecklaboratoriet var det ju det lilla abret med att hitta en parkering. Det blev ganska klart för oss varför så många Uppsala-bor väljer att ta cykeln…det dräller inte precis av parkeringsplatser i Uppsala…
Långt om länge blev en ruta ledig, som vi knep fortare än kvickt. Utsvultna och båda två med sprängande huvudvärk lommade vi in i rätt byggnad och köpte oss av det lilla som den fjuttiga kafeterian hade att bjuda på. En svampig skinkmacka och en kopp kaffe. Bättre än inget.

Mötet gick i alla fall kanonbra. Vi fick träffa en läkare som är specialist på mitokondriella sjukdomar, för att prata om Tuvas sjukdom, hur den uppkommit hos just Tuva och eventuell återupprepningsrisk om vi skulle bli gravida igen. Det blev ett låångt samtal, men Dr Dahl var utomordentligt duktig på att förklara så att man förstod (mitokondriella sjukdomar är helt sjukt invecklade att förstå sig på, så jag tänker inte ens försöka förklara vad som sades på mötet).

Nu ska jag ta mitt enorma huvud och försöka välta ner det i soffan utan att nacken går av, hihi. Pussåkramheladan!!