Bröllopsdag!

Tänk, idag har vi varit gifta i prick 7 år! Det är länge det, fast det känns som om åren går fortare än man hinner med att registrera. Puss på dej på våran dag, älskade Hasse.

Vi har firat bröllopsdagen med att åka till Orsa Grönklitt tillsammans med ungarna och deras all-time-favvo: Barkis!
Tuva var ju störtnöjd i lördags när Barkis kom, mormor var här och farmor var här. Favorit-fest! Men efter att ha funderat en liten stund kom hon på att för att det skulle vara helt perfekt så saknades ju morbror. Gud, vad hon tjatar om morbror. Du får nog ta och pallra dig hit igen, brorsan, för Tuva har abstinens!

Björnar var det ja. Vi har tittat på stora björnar, större björnar, mindre björnar och vita björnar. Mäktiga djur! Och mäktig lutning på hela parken vill jag lova. Tur att vi var tre vuxna som kunde turas om att skjuta vagnen, vadmusklerna fick vad dom tålde och lite till. Mest nyfikna var vi på isbjörnarna, men det var mer plågsamt än imponerande att se dem. De låg där och flämtade å pustade, för varma för att orka med just nånting. Till och med Anton tyckte att de såg plågade ut! Brunbjörnarna, som ju faktiskt var i ett mer naturligt habitat, var det desto mer fart på. De lekte, gnavde och badade. Ovanför dem fanns en lång ramp med staket man kunde gå ut på, med små fönster för de kortare människorna att titta igenom. Jag körde fram Tuva till rutan, men jag var osäker på om hon kunde se björnarna. De var ju neråt, och Tuva tittar mest framåt och uppåt. Men så blev hon alldeles stel av lycka helt plötsligt och utbrast:
– Titta! Bada!!

Björnbad

Mycket riktigt, en björn hade klivit ner i vattnet och plaskade för glatta livet. Oj, vad glad hon blev när hon fick syn på den. Sen såg hon att det fanns ännu fler björnar därnere, och alla hade nåt tok för sig. En slängde omkring med apelsinskal, en annan grävde och krafsade i en håla. Isbjörnarna såg hon också, sen vi stått vid staketet en stund. De rörde sig ju nästan inte alls, och då är det svårare för damen att få syn på dem.
– Ser du nåt Tuva?
– Hund! Öra!

Just precis, den vita ”vovven” rörde på örat. En björn, vad är det? Tuva har ingen aning om vad björn är för nåt, så vi körde på hennes kända referensramar och kallade dem för hundar. De var lika roliga att titta på ändå, oavsett vad de kallades. Roligast var nog ändå att få en gose-björn i souvernirshopen. Anton valde en stor vit isbjörn och Tuva en mindre brunbjörn som hon brottades med i bilen hela vägen hem ifrån Orsa. Den fick heta…Björn. Fantasifullt va? Antons isbjörn fick namnet Sötis Gosis Kramis, tilltalsnamn Gosis. Den ligger nu tätt intill sonen som ligger och snusar i sin säng efter en lång spännande dag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *