Tålamod. Något som man utrustas med i ofattbara mängder när man blir förälder, och som även behövs och på nåt sätt infinner sig när man jobbar med barn. En ängels tålamod.
Som hundägare behöver man också en skvätt av den varan, när lille Fido kissar på bästa mattan och käkar upp de allra dyraste skorna i hallen. Jag, som mor, förskollärare och hundägare, har ganska bra tålamod. Tror jag. Men nu börjar jag fanimej känna mig besegrad av lille Fido. Idefix, alltså.
Idde kan inte ha halsband på promenaden, för då drar han tills tungan blir blå och han börjar vingla. Akut syrebrist. Så jag köpte en nosgrimma för att han inte skulle kunna dra, för att avlasta halsen och för att få honom att vända blicken emot mig om han drog. Idefix tittar aldrig på mig när nosgrimman är på. Han är upptagen med att åla sig fram på hakan för att försöka få av sig eländet. Idag köpte jag en sele, på hundtränarens inrådan.
Hundar är inte alltid så smarta, ty om det blir dåligt med luft på grund av att halsbandet ligger an när hunden drar, så drar den etter värre för att ta sig ifrån obehaget. Korkat. En sele skulle avlägsna detta obehag och därmed förhoppningsvis även hundens infernaliska dragande i kopplet. Icke. Ty hunden kan nu dra fullkomligt obesvärat utan att lida av vare sig en kliande nosgrimma eller syrebrist. Jag blir galen!!!
Tålamod. Tålamod. Tålamodet…är slut! Idefix blir så stressad av att promenera att jag snudd på får hjärtsnörp bara av att gå ut med honom. Om jag går med bara honom och lämnar Zingo hemma, så kan det gå bra en stund. Förutsatt att jag har en Frolic att ge Idde för varje steg han tar. Och om vi inte möter någon hund. Eller människa. Eller katt. Eller bil. För då stressar han upp sig och bli okontaktbar. Jag känner mig så fullkomligt hjälplös! Han är som en redan antänd dynamitstubbe. Sen, när jag fått mitt tålamod prövat så till den milda grad att de korta små hårstrån som pryder min skalp blivit fullkomligt askgrå, så kommer kvällen. Idde kryper tätt, tätt intill och gosar. Hjärtat smälter. Byracka, du kunde väl vara konsekvent omöjlig i alla fall?
Suck… Ja de kan var såååå dryga dessa små monster!
Men du, sätt på honom en strypkedja. Sen att han drar så tungan blir blå, ja då får han skylla sig själv. Det finns ingen hund som strypt sig själv till döds under en promenad vad jag vet ;)
Sele gör sällan nytta på hundar som drar, tyvärr….
Sen kan du även jobba på med nosgrimman, att de lägger sig ner och försöker åla sig ur är helt normalt.
Men det GÅR över, och DU bestämmer att så ska vara!
Ett lätt lyft i kopplet så att han inte kan åla sig, vänligt men bestämt.
Tro mig, jag vet att det går. Har jobbat med många bråkiga hundar och tjurig som jag är så ger jag mig inte!
Ni får ta en tur och komma hit å hälsa på så kan vi promenera =)
Ha en bra dag & kram på er!
OJOJOJ!!HAHAHAHA! Man kan ju inte annat än skratta åt hundeländet när dom gör sådär (iallafall efteråt)
Brukar vara hund vakt åt en Jack Rusell. Har MÅNGA ggr hotat med slarvsylta när vi har varit på promenad,eller när hon kissar inne för att matte ska till jobbet och JAG får städa!! hahahaa!! sen är hon VÄRDENS bästa och gosigaste hund när det är läggdax!!
Kramar
synd att inte Cesar Millan bor i Långsta, han skulle fixa det med ett ”pys” och tre fingara i nacken..sen skulle IDDE vara precis som vilken ”normal hund” som helst ..(ler)..vad tråkigt att han ”dummar” sig, men det är ju tyvärr ganska symptomatiskt för just ”russlar” att snurra och dra i kopplet istället för att gå fint…det ordnar sig nog så småningom och ger han dig gråa hår så finns det massor av snygga färger att ta till…kramen Irene
Det finns en tränings sele som jag använder på min brors labbe. Funkar ganska bra utom när vi möter andra hundar.
Selen består av halsband och två remmar som man sätter runt frambenen och fäster i halsbandet. När hunden drar så stramar det åt om frambenen mer och mer när hunden drar och släpper efter när den inte drar. Det ser ganska kul ut när han försöker komma ur selen han stegrar sig som en häst.
Karamar från Annelie
Testa att stanna varje gång han drar och inte gå förrän han tillslut tittar på dej…Det hjälpte mej med en hund jag hade men guud vad korta promenaderna blev…
Sen kanske du skulle köra jättemycket hjärngympa med honom, t.ex olika ”spel” som finns för hundar, träna konster kryp, rulla osv. Även träna kul saker ute, ex hoppa upp på en sten och få en godis, krypa under en stock, balansera på ett staket, leta godis som du gömt i barken på träden osv…verkar som han behöver mycket stimulans…
Köp en bok som heter Min bästa vän av Marie Hansson Hallgren – där får man hur mycket tips som helst på hur man aktiverar sin hund. Anton kan oxå träna hunden om han tycker det är kul.
Träna mycket ögonkontakt oxå…och mycket ledarskapsövningar…det är jätteviktigr för en stressig hund…
Lycka till :-)