Beväpnad…

med skurhink, trasa, en gammal tandborste och en stor portion mod stegade jag upp på övervåningen. Det var dags att…rengöra duschkabinen!! Det är bland det värsta jag vet, vedervärdigt äckligt. Jag värmde upp med att städa resten av badrummet först, sparade det vidrigaste till sist. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det måste vara en karl som uppfann duschkabinen. Och jag är säker på att han var gravt överviktig, rödhårig och öppet kvinnofientlig. Samt fullkomligt intelligensbefriad.

Jamen, den är ju byggd och konstruerad för att fungera som den ultimata tillväxtplatsen för smuts och snusk! Det är små spår tametusan överallt, som endast kan rengöras med tandborste. Det tar väldigt lång tid att rengöra en hel duschkabin med en liten tandborste! Sen bör det ju tilläggas att det finns vinklar och vrår där det faktiskt inte ens går att komma åt med en tandborste, där biter endast aggressiva rengöringsmedel och grymt tryck på duschstrålen.
Men nu är det i alla fall gjort. Jag är stolt över mig själv, jag höll bara på att kräkas två gånger. Stort framsteg sedan förra gången!

I övrigt är allting riktigt hyfsat tycker jag, våren börjar nalkas, familjen är förhållandevis frisk. Tuva fick dock hoppa över badet idag på grund av den elaka hostan som jäklades med henne under natten. Hon har varit hemma och tagit det lugnt med Linda. Slappat, tittat på TV och promenerat i solskenet.
Torsdag innebär så klart också en tur till ridskolan med sonen, en tur som idag blev lite mer spännande än vanligt vad gäller bilkörningen. Vi tog som vanligt den lilla röda skrutt-Skodan till stallet, men idag var den sista lilla biten av vägen avstängd och biltrafik hänvisades till en alternativ väg. Alla som körde nya, fina kombibilar med servo och antisladdsystem hade förmodligen inga problem alls, men för oss blev vägen väldigt alternativ. Det var en faslig massa modd på den smala lilla landsvägen som skulle ta oss till ridhuset och jag gjorde mitt bästa för att dölja min nervositet för sonen. För min inre bild såg jag redan hur vi fick promenera sista biten, be någon ta traktorn och dra upp oss på vägen igen. Anton verkade oberörd av det faktum att vår röda lilla plåtbit till bil for runt som en boll i ett flipperspel på den moddiga vägbanan där han satt och lekte Elton John mitt i ett framförande av Crocodile Rock. Men vi kom fram helskinnade! Och hem också för den delen.

Själva ridpasset är alltid lika roande. Dom är så duktiga med hästarna, småkottarna. En flicka hade idag tilldelats en väldigt pigg häst som bestämde sig för att galoppera oavsett vad den lilla ryttarinnan hade att säga om saken. Hon fick klamra sig fast med både armar och ben, men hon höll sig resolut kvar hängandes runt hästens hals och kravlade sig upp i sadeln igen när hon fått hästen att sakta av en smula. Starkt jobbat!
Anton satt och kämpade med att hålla tyglarna tillräckligt korta och samtidigt rida lätt vilket resulterade i alldeles för långa tyglar och mycket skumpande i sadeln. Han måste ha ont i baken, även om han inte medger det själv. Det är inte skönt att skumpa runt i trav, men det är heller inte lätt att få kläm på det här med lätt sits. Anton låter sig inte nedslås vad gäller ridningen bara för att det är svårt, på vägen hem började han prata om när de ska börja galoppera och hoppa hinder och frågade om jag ville komma och kolla på hans första tävling.

Vi borde anamma mer av det där, vi vuxna. Sluta tänka så himla mycket ”om” och istället visualisera våra ”när” istället!

2 reaktion på “Beväpnad…

  1. Annelie

    Jag ska försök tänka som Anton, och sluta tänka så mycket om hur utan när i stället

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *