Änglar lite här och var

Jag sitter i soffan. Från TV:n hörs lugna, mumlande röster som rapporterar skidåkning. Bredvid mig ligger en blek liten Fjäril, med ögonlock alldeles skära av sömnbrist. Hennes lugna andetag är musik för mina öron, en symfoni, ett mästerverk.
Infektioner är inget ovanligt här hemma, det är mer ovanligt att vi inte har någon infektion. Men den här rackaren slog så hårt. Tuva hann knappt hämta sig från den förra svängen, innan den här slog till. I torsdags. Hög feber, hosta och slem. En helvetesnatt. Och en till. Febern åkte berg och dalbana, höga toppar men knappa dalar. Tuva blev så trött, så fort.

Vi har varit med så många gånger nu att isen i magen alltid är på plats. Vi kan rutinen. Feber, hosta, slem, kräks. Natt och dag flyter samman och tappar konturerna, tiden kan bara avläsas i antal timmar mellan panodil och ipren.
Men igår kände jag inte riktigt igen henne på kvällskvisten. Feberröda kinder och kritvit kring mun och näsa, öppna ögon men ingen hemma. Jag beslöt mig för att ta henne till akuten, få en koll av det väsentliga. Puls, saturation, lungor, hjärta, CRP.

Vi hade druckit ett var sitt glas vin till maten, så ingen kunde köra. Där kom ängel nr 1 in i bilden, min underbara svåger Raie som tog ledigt från nattskiftet på sitt jobb för att köra oss till och från akuten. Tack underbara du.
Mamma, som var här över helgen, följde med hon också. Ängel nr 2. Underbara, fina mamma. Långa timmar i ett sjaskigt väntrum blir lite enklare att tackla i gott sällskap. Och långa timmar blev det.
Första kontakten dröjde inte oacceptabelt länge, vi blev invisade i ett undersökningsrum där en sköterska tog lite uppgifter och kollade temp och saturation. I samma rum fanns två andra patienter, bakom ett var sitt skynke. Nästan inte integritetskränkande alls. Rum var det ont om, så vi fick vackert gå ut i väntrummet igen i väntan på barnläkaren, som blivit kallad till ett snitt och skulle dröja en stund.
Där träffade vi ängel nr 3 som inte gjorde så mycket mer än att bara uppenbara sig. Fantastiska sköterskan Marie, som var med oss första gången vi kom in med ambulansen. Hon kommer alltid att ha ett eget rum i mitt hjärta. Hennes fem minuters pratstund gav nytt mod i barm igår när kvällen övergick i natt.
Klockan 22.00 kom vi in till akuten. Klockan 01.00 fick vi komma in på ett rum och träffa läkaren. Snabba ryck. Eller inte.

Tuva var matt, trött och less. Hon lyckades slumra till en stund i väntrummet, men det var ingen rofylld sömn. Jag övervägde flera gånger att packa ihop och åka hem igen. Men så fick vi så äntligen komma in till läkaren som kollade öron, hals, lungor och hjärta. Ordinerade Ventolin och ett CRP. Som också tog en jäkla tid att få till, av någon anledning. Mamma och jag övervägde att hämta det som behövdes och göra det själva. Jag menar, hon är en fena på att ta prover och jag hanterar inhalationer som Hellner hanterar skidorna. Men sköterskorna kom till slut.

Strax efter tre på natten fick vi lämna akuten, kollade och klara och väldigt glada och lättade över att slippa en natt på 34:an. Inget ont om avdelningen, den är helt och hållet fenomenalt fantastisk men att bli inlagd är inget någon strävar efter.
Vår vardagsrumssoffa var alldeles särskilt mjuk och välkomnande klockan fyra på morgonen när vi åter fick slå oss ner i den. Tuva fortsatte hosta ett tag, brölade och grät för varje hostning. Men så till slut kom sömnen, den välsignade sömnen. Hon fick sova mellan 06 och 08, lite hosta och sedan sömn igen. Hon har precis vaknat och ligger å kikar mellan smala springor på filmen Anton har satt på, Ice Age.

Själv sitter jag mitt emellan mina gulklimpar och hoppas på många fler, långa tupplurar för Tuvas del under dagen och natten.