Alla Underbara

När Livet stormar, när Världen rasar, då finns de där. Alla våra Underbara. Våra föräldrar, syskon och vänner som likt en armé av änglar som på en given signal bara finns där och sluter upp omkring oss utan att vi ens hunnit fundera på att be om er hjälp. Så även denna gång. Inte för en sekund har vi behövt fundera på vem som skulle ta hand om Lovisa eller Anton, hur vi skulle få tag på kläder och förnödenheter eller hur vi skulle ordna så att hunden fick mat, vatten, kärlek och promenader. Allt organiserade våra Underbara i en handvändning. De kommer och hälsar på med Flisan, ställer upp och kör Anton till sjukhuset mitt i natten när han längtar efter oss, de sitter hos Tuva så vi kan hämta frisk luft eller sova en stund i trygg förvissning om att Tuva, förutom alla duktiga sköterskor, möter ett kärt ansikte när hon slår upp ögonen. Ni är så uppskattade och älskade att jag saknar ord, våra Underbara. Och jag är fullständigt övertygad om att Tuva hämtar kraft i all den kärlek och omtanke ni utstrålar.

Hon har kämpat tappert, vår Fjäril. Just nu klarar hon sig fint utan syrgas och har så gjort nästan hela dagen. Febern har hon motat bort och hon håller så smått på att vänja magen vid mat igen. Allt är stabilt. Hon sover mest hela tiden, men har tittat upp på oss idag och dristat sig till ett leende och snudd på ett skratt när Lovisa var här och kittlade henne under fötterna.

Vi tar en timme i taget och kikar försiktigt mot horisonten, mot en hemfärd till vår vardag. Än är den bara en hägring, men den finns förhoppningsvis där om än i fjärran.

Älskade Fjäril, tack för att du visar vägen och förlåt oss för att vi för en kort sekund var för rädda för att hoppas.

Tack för att du vill stanna lite till.