Akuten igen då…

…fast med storebror den här gången.

Jo det var som så att mormor och morfar har varit här i helgen och busat med barnen. Härligt! Zingo har gjort sitt bästa för att stjäla all uppmärksamhet och när han inte lyckades med det började han tugga på morfars hand, för se då får man en massa uppmärksamhet.

Ja, en härlig lördag hade vi. Med mys, lek, en liten promenad och lite lördagsgodis. Farmor och farfar kom på kvällskvisten och vi bara njöt av att vara samlade allihop. Barnen lekte hejvilt med mormor och farfar medan pappa och morfar försökte montera ihop den nya motionscykeln. Kvällen blev lite sen, Tuva nattade vi vid nio-rycket. Just som jag står där och sjunger lite för henne hör jag en duns utan dess like, följt av ett avgrundsvrål som övergick i gallskrik.

Anton hade för förtielfte gången klättrat på soffan och den här gången hände just det vi varnat för. Han ramlade ner! Till på köpet ramlade han på motionscykeln och slog handen på den.

Gråt och tandagnisslan.

Som tur var hade vi ju mormor här som är sjuksköterska, så hon fick förtroendet av Anton att linda handen lite, så den fick lite stöd under natten. Alvedon och massor av tycka synd om, lite reiki och mycket gulligull så somnade han till slut. Men han hade hemskt ont. Vi fick inte röra handen, inte pilla på fingrarna, inte ens titta på den!

Han skrek som en gris även när vi tog i den hand som inte var skadad.

Ja, vi tog oss igenom natten i alla fall. Jag fick ligga i hans säng och hålla upp handen, och smeka lite på armen. Så i förmiddags for vi till akuten, vi tänkte att den måste i alla fall röntgas, även om han kunde röra på alla fingrarna (under stor vånda). 1½ timma tog det att få träffa doktorn, som lindade av bandaget för att kontrollera handen.

-Mjaaa…den ser ju inte ut att vara av…och Anton visar ingen allvarlig smärtreaktion när jag trycker lite här. Men vi ska ju röntga så klart.

Jaha, sagt och gjort, läkaren gick igen och vi satt kvar.

– Men Ida….titta härifrån där jag sitter, sa mormor. Handleden är ju sned. Den är visst det av.

Mycket riktigt, från stolen där mormor satt såg handleden inte alls hel ut. Och det var den inte heller. Röntgenplåtarna visade en tjusig fraktur, rakt av hade handleden gått, plopp!

Så det blev gips och bandage och hela fadderullan. Efter ytterligare en timmes väntan då förstås…

Mormor och mamsen försökte roa den uttråkade femåringen med leken ”gissa-vem”. Dörren till salen var öppen, och vi turades om att gissa vem som skulle passera dörrhålet härnäst. Anton vann hela tiden, för han gissade ideligen på att en kvinna skulle passera. Och det är ju ingen nyhet är sjukvården är ett kvinnodominerat yrke, åtminstone på sköterske-sidan.

Men sköterskorna måste funderat vad vi pysslade med, för varje gång någon passerade så vrålade Anton:

– Yes!! Poäng, poäng till mej!!

Nu ligger vår lille sjukling och försöker sova, uppbullad med kuddar till höger och vänster att vila armen på. Imorgon vill han visa den för kompisarna…för det är ju lite häftigt också….