Åh nej

Jag är rökt. Rostad. Bränd. Körd. Finito. Kaputt. Jag har gjort ett fruktansvärt misstag och vida överskridit vad en 7-åring kan förlåta sin mor för. Har inte ens vågat berätta det för honom än, han kommer bli så arg. Men mest ledsen, förtvivlat, hjärtskärande ledsen…
Jo det är så här… Sist grabbarna var på hockey hade de så klart sina fina Leksands-tröjor på sig. Sina signerade matchtröjor med tryck. Ovärderliga. Oersättliga.
När de kom hem låg tröjorna och sjalarna i en plastpåse, som jag ställde in i skrubben. Så att de inte skulle komma bort. Vad jag inte visste var att tröjorna var blöta. Väldigt blöta. Vet ni vad som händer om man stoppar en plastpåse med blöta kläder i skrubben och låter den stå där? Just det. Kläderna möglar.
Hasse skulle visa Antons tröja för Kristin igår, så han hämtade påsen. Den luktade inte mumsmums. Det osade som om vi hade släpat hem munderingen för hela jäkla Leksandslaget, doppat den i ån och sedan slängt in den längst in i ett svettigt omklädningsrum å låtit den ligga där i ett halvår. Urk!

Åh, vad dum jag känner mig. Varför stoppade jag in påsen i skrubben? Varför tog jag inte ut tröjorna och hängde in dem i garderoben där de brukar hänga? Då hade jag ju upptäckt att de var blöta. Faaan, fan, fans jävlars. Om ni ursäktar.

Jag slängde tröjorna i tvättmaskinen och körde handtvätt-programmet. Risken fanns ju att autograferna skulle försvinna, men tröjorna var ju som gott som förstörda i alla fall. Nu har jag goda nyheter och dåliga nyheter. De goda nyheterna är att tröjorna klarade tvättmaskinen alldeles galant. Både tryck och autografer är i behåll. De dåliga nyheterna är att alla fläckar verkar ha klarat tvätten precis lika bra som trycket och autograferna… inklusive mögelfläckarna. Suck.

Jag är rökt. Rostad. Bränd. Körd. Finito. Kaputt.