Snyft…nu är den såld. Pärlan. Huga, vad det sved i hjärtat igår när vi hade tvättat upp den och gjort den fin. Det är en himla fin bil, Avensisen. Fast lite tröstade det när jag kunde lyfta in Tuvas vagn i Previan utan att fälla ihop den. När vi sålt Avensisen var vi tre vuxna och två barn som skulle åka Previa hem, och då kändes det ännu lite bättre, för vi fick ju plats allihop. Och vagnen! Och Idefix i sin bur också.
Idag blir det långtur till Stockholm. Lite nervösa är vi. Ja, inte barnen då. Anton är fortfarande lite sur för det här med kalaset och lite tveksam till att åka ifrån TV:n och Nickelodeon. Han frågade just om dom har Nickelodeon på TV4, för klockan halv tio bara MÅSTE han se på Danne Fantom!
Är det någon som sett den där reklamfilmen för huvudvärkstabletter? Nu minns jag inte vilket märke det är, Pronaxen kanske. Hur som helst så har man i just den reklamen låtit en envis huvudvärk gestaltas av en hund, närmare bestämt en Jack Russel som går hänger i byxbenet på en tjej. Till slut lyckas tjejen göra sig av med huvudvärken, hon sparkar helt enkelt iväg hunden. Anton blev helt knäckt när han såg den! Med darrande läpp kom han in i köket och frågade mig med liten röst:
– Mamma…du skulle väl aldrig sparka iväg Idefix så långt att han ramlade och slog i huvudet va?
– Va?! Nu hänger jag inte med riktigt Anton…
– Det gjorde en tjej på TV, hon sparkade iväg hunden.
Aha, poletten trillade ner hos mig och jag försökte förklara att hunden skulle föreställa hennes huvudvärk, så att man förstod att den var envis och inte ville ge sig.
– Jag tycker ändå att det var dumt att sparka hunden. Dom hade kunnat använda nåt annat, som en klädnypa i byxbenet till exempel. Eller hur mamma?
Igår lyckades jag med det till synes omöjliga förresten! Jag fick min son att äta köttgryta! Jo, det är sant!! Jag hade gjort rådjursgryta, vilket Anton aldrig ätit förut så han kunde ju inte hävda att han inte gillade det. När jag lade upp mat tyckte han att jag fick hejda mig vid fyra små köttbitar på tallriken, för tänk om han inte tyckte om! Jag hade ätit lite före Anton, Tuva och jag satt kvar och höll honom sällskap. Han stoppade en bit i munnen, tuggade…och fick ett så härligt ansiktsuttryck! Som om han just fått smaka manna från himlen! På bara några ögonblick hade han rensat tallriken och ville ha mer! Han klämde i sig bra mycket mer än vad jag orkade äta, sen frågade han:
– Mamma, kan jag får det här till lunch imorgon?
– Men vi är ju hos mormor vid lunch imorgon.
– Då får du ta med lite i en matlåda, det här bara måste jag få äta imorgon också!!
Jo, jag tackar jag! Bättre matkritiker finns inte!
Anledningen till att jag åt för Hasse och Anton var att det kom nåt mycket viktigare i vägen för dem när maten var klar. Hasse hade lovat Anton att de skulle bygga lite lego före maten, men Hasse fastnade i telefon (han jämförde försäkringar för bilen) så han var inte klar förräns klockan 19, samtidigt som maten var klar. Men ett löfte är ett löfte! Så Hasse och Anton gick upp och byggde lego, maten kunde faktiskt vänta. Länge byggde dom, innan dom kom ner och såg supernöjda ut bägge två. För ibland är det faktiskt viktigare att bygga lego, far och son, än att slänga sig ner vid middagsbordet i samma sekund som maten är klart. Fånga dagen, vet ja!
Tuva hade en lite jobbig natt fram till ett ungefär, hon låg och spände varenda muskel i hela kroppen. Då måste vi ta upp henne och försöka få henne att somna i vår famn, hjälpa henne att hålla emot när kroppen blir så där spänd. Jättejobbigt för henne. Men vid ett tiden vaknade hon till lite och började jollra och prata om vad vi ska göra i helgen, att hon ska få träffa både mormor, morfar och Tilde. Sen låg hon i sin säng och pratade om det länge och väl.
– Tille…Paaauuulaa!
Långt fniss och sen:
– Mommo. Mojja (morfar). Tille…Paaauuulaaa!
Nä, nu måste jag dra och packa lite! Sist med inte minst kan jag meddela att jag var och kollade bloctrycket igår, och det var hur prima som helst. Inget fel på det inte! Så jag kan lugnt stressa vidare! =)