med skurhink, trasa, en gammal tandborste och en stor portion mod stegade jag upp på övervåningen. Det var dags att…rengöra duschkabinen!! Det är bland det värsta jag vet, vedervärdigt äckligt. Jag värmde upp med att städa resten av badrummet först, sparade det vidrigaste till sist. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det måste vara en karl som uppfann duschkabinen. Och jag är säker på att han var gravt överviktig, rödhårig och öppet kvinnofientlig. Samt fullkomligt intelligensbefriad.

Jamen, den är ju byggd och konstruerad för att fungera som den ultimata tillväxtplatsen för smuts och snusk! Det är små spår tametusan överallt, som endast kan rengöras med tandborste. Det tar väldigt lång tid att rengöra en hel duschkabin med en liten tandborste! Sen bör det ju tilläggas att det finns vinklar och vrår där det faktiskt inte ens går att komma åt med en tandborste, där biter endast aggressiva rengöringsmedel och grymt tryck på duschstrålen.
Men nu är det i alla fall gjort. Jag är stolt över mig själv, jag höll bara på att kräkas två gånger. Stort framsteg sedan förra gången!

I övrigt är allting riktigt hyfsat tycker jag, våren börjar nalkas, familjen är förhållandevis frisk. Tuva fick dock hoppa över badet idag på grund av den elaka hostan som jäklades med henne under natten. Hon har varit hemma och tagit det lugnt med Linda. Slappat, tittat på TV och promenerat i solskenet.
Torsdag innebär så klart också en tur till ridskolan med sonen, en tur som idag blev lite mer spännande än vanligt vad gäller bilkörningen. Vi tog som vanligt den lilla röda skrutt-Skodan till stallet, men idag var den sista lilla biten av vägen avstängd och biltrafik hänvisades till en alternativ väg. Alla som körde nya, fina kombibilar med servo och antisladdsystem hade förmodligen inga problem alls, men för oss blev vägen väldigt alternativ. Det var en faslig massa modd på den smala lilla landsvägen som skulle ta oss till ridhuset och jag gjorde mitt bästa för att dölja min nervositet för sonen. För min inre bild såg jag redan hur vi fick promenera sista biten, be någon ta traktorn och dra upp oss på vägen igen. Anton verkade oberörd av det faktum att vår röda lilla plåtbit till bil for runt som en boll i ett flipperspel på den moddiga vägbanan där han satt och lekte Elton John mitt i ett framförande av Crocodile Rock. Men vi kom fram helskinnade! Och hem också för den delen.

Själva ridpasset är alltid lika roande. Dom är så duktiga med hästarna, småkottarna. En flicka hade idag tilldelats en väldigt pigg häst som bestämde sig för att galoppera oavsett vad den lilla ryttarinnan hade att säga om saken. Hon fick klamra sig fast med både armar och ben, men hon höll sig resolut kvar hängandes runt hästens hals och kravlade sig upp i sadeln igen när hon fått hästen att sakta av en smula. Starkt jobbat!
Anton satt och kämpade med att hålla tyglarna tillräckligt korta och samtidigt rida lätt vilket resulterade i alldeles för långa tyglar och mycket skumpande i sadeln. Han måste ha ont i baken, även om han inte medger det själv. Det är inte skönt att skumpa runt i trav, men det är heller inte lätt att få kläm på det här med lätt sits. Anton låter sig inte nedslås vad gäller ridningen bara för att det är svårt, på vägen hem började han prata om när de ska börja galoppera och hoppa hinder och frågade om jag ville komma och kolla på hans första tävling.

Vi borde anamma mer av det där, vi vuxna. Sluta tänka så himla mycket ”om” och istället visualisera våra ”när” istället!

Är just hemkommen från en fotografering. Det är som så att jag har blivit tillfrågad (och tackat ja, förresten) om att blogga för Pralin (Södra Dalarnas Tidnings lördagsbilaga) på nätet och idag var det dags för fotografering. Ett porträttfoto och ett gruppfoto. Vilken plåga! Vips var man 13 år igen och stod framför skolfotografen och kände sig obekväm. All ära åt dagens fotograf, hon var snabb och proffsig, det är bara jag som är obekväm med att låta mig fotograferas. Endast två fotografer har lyckats komma förbi min illvilja mot objektiv, en studiofotograf i Enköping och så förstås Juliana.

Men dagens resultat blev säkert dugligt, 20/3 finns bildbevisen i Södra Dalarnas Tidning.

Ni har väl inte missat att hjärtat ligger kvar här på sidan? Än har du chansen att hjälpa fler barnhjärtan att klappa längre. Fram med mobilen och sula iväg ett sms!

Jajamensan, igår avslutade vi Antons sportlov med att sporta lite! Anton, Tuva och jag tog med oss Linda till bowlinghallen i Falun! Jag är verkligen inget ess på att bowla, men det är himla roligt i alla fall. Linda hade inte bowlat sen skoltiden, men det visade sig att hon är en naturtalang. Hon vann stort över oss allihop och var också ensam om att slå en strike. Anton bowlade glatt när det var hans tur, sedan gick han till kapphyllorna och hängde i krokarna (antagligen som del av någon av hans fantasifulla lekar) tills det var hans tur igen. Själva bowlingen kändes mer som en parentes för honom, det viktiga var lekandet och det faktum att jag lovat bjuda honom på fika i cafeterian när vi var klara.
Tuva tyckte att det var hur kul som helst, hon skrattade som en galning varje gång det var hennes tur och krävde applåder för varje gång hon petat ner bowlingklotet från ställningen, strunt samma om hon lyckades peta ner några käglor. När hon slagit sina två klot började hon genast darra med underläppen och gnälla.
– Mamma…buuhuu…hem, hem…

För det var ju bara roligt så länge det var hennes tur, hon hade ingen som helst förståelse för att Linda, jag och Anton stod på tur efter henne. Hade Tuva fått bestämma hade hon suttit där framme vid banan och petat ner klot efter klot i 60 minuter. Det var ju skittråkigt att titta när vi andra bowlade!
Men i slutändan var det fyra nöjda, fika-mätta och skönt trötta bowlare som for hem till Långshyttan!

Nu är det slut på sportlovet, åter till allvaret. Anton längtade lite till skolan, fast det skulle han aldrig erkänna. Imorse började han stressa mig 30 minuter innan det egentligen var dags att gå ut till bilen och skrapa is.
– Mamma, skynda dig att putsa mina glasögon, vi måste åka snart!!
– Anton, vi behöver inte åka än på 30-40 minuter…
– Men det är ju hur lite tid som helst!! Jag ska hinna borsta tänderna och ta på strumpor också!!
– Jag tror vi hinner, sa jag och hällde upp lite kaffe.
– Vad GÖR du?!
– Tänkte dricka en kopp kaffe?
– Nej, nej! Åh, mamma jag tror jag dör av stress!! Jaja, du får dricka det fort som tusan!

Haha, men längtade till skolan gjorde han förstås INTE! Eller?

…runt knuten och bara väntar på att få träda fram! Idag var det -9 grader när jag skulle ut med Zingo så jag klädde mig ordentligt. Långkallingar, täckbyxor, t-shirt, fleecetröja och jacka. Efter 1/3 av vägen fick jag knäppa upp jackan och ta av vantarna, för jösses vad solen värmer! Och det är så skönt!  Jag kan riktigt känna hur våren nalkas, trots att det är hur mycket snö som helst ute. Såg till och med en liten vattenpöl idag, en liten ansamling smält snö som låg på vägen och skvallrade om att solen börjat värma. Längs promenaden såg jag bar asfalt och blev jätteglad. Tänk, att så lite kan göra så mycket. Ett stycke vattenpöl och en liten strimma bar, torr asfalt fick mig att sjunga inombords hela dagen!

När solen är så där ljuvlig och himlen är så där oerhört blå, då rycker det och spritter i hela kroppen. Man vill bara ut!! Så vi packade en matsäck, hoppade in i bilen och for till Kallbäck. Det blev en underbar dag med skoteråkning, x antal åk i vår pulkabacke vid stugan, korvgrillning och allmänt mys i solen. Fenomenalt!

Linda jobbade idag, och eftersom Anton roar sig själv (särskilt om det finns en pulkabacke och en bob tillgängligt) så jag kunde i allsköns ro sitta i en strandstol och lapa solsken. Jag slöt ögonen och insöp alla ljud. Skotern som brummade på avstånd, Anton som tjoade när han for ner för backen, det knäppande och knastrande ljudet från brasan. Rösterna av människor jag håller kära omkring mig, ljudet av Zingo som hoppade i snön, Tuvas skratt. I det ögonblicket fanns inget annat än nuet, och ingen tanke än just den här: Jag måste vara den absolut mest välsignade människan på hela planeten, ingen kan vara lyckligare än jag. Ingen.

Här hemma går det lite upp och lite ner. Jag mår bättre varannan dag ungefär, sen mår jag sämre igen. Idag är det en ”lite-bättre-dag” och tur är väl det, annars hade jag nog klappat ihop totalt imorse.
Tuva låg och fick sin frukost i soffan, som vanligt, medan hon tittade på barn-TV. Hasse gjorde sig i ordning för att fara iväg (han är chaufför åt Juliana idag) och jag plockade undan efter frukosten i köket. Tuvas matpump pep, Hasse stängde av den. Inget konstigt med det. Hasse klädde på sig och for iväg. Tuva låg så nöjd i soffan. Ungefär två minuter senare kommer Anton till mig just som jag är färdig med att plocka in disken i diskmaskinen.
– Tuva har bajsat tror jag, det luktar apa i vardagsrummet.
– Åh, okej. Kommer på en gång.

I soffan ligger vår dotter, täckt från näsan ner till naveln av kräks, från naveln och ner av bajs. Kräks i håret, på kuddarna, bajs i soffan. HERREGUD!!! Lilla Fjärilen tittar upp på mig med djupt bedrövade ögon medan hon snyftar fram:
– Mamma…fryyyser…

Snabbt som attan kopplade jag loss slangen från knappen på magen, släppte den på golvet och lyfte upp Tuva i famnen. Nej, nej, nej, NEJ! Har vi fått hem magsjukan ändå? Vad som helst, men inte det! Jag tror inte jag insett riktigt hur rädd jag är för att Tuva ska få just magsjuka förrän idag. Jag fick panik. Lugna, stabila lilla jag fick fullkomlig panik. Medan jag tvättade en gråtande liten Tuva grät jag själv så jag skakade. Tuva har ingen energireserv, det är liksom summan av kardemumman med hennes sjukdom. Om hon inte får i sig den näring hon behöver, kan Herr Leigh ta ett skutt och börja härja runt hejvilt i lilla kroppen. De organ som kräver mest energi tar stryk först, hjärta och hjärna. Nej, nej, nej… Jag såg ambulanser, droppåsar och respiratorer för mitt inre öga. För första gången på flera år var jag riktigt, riktigt rädd.

När Tuva var ren och fräsch som en nyponros var det bara att ta itu med soffan och allt som legat i närheten av Tuva när det begav sig. Urk. Sist av allt skulle jag ta ner påsen med sondmat och slangarna som hör till. Då såg jag det. Påsen var tom. Helt soptom. Jag hade hängt upp en alldeles ny påse à 500 ml till frukost, men Tuva får bara 144 ml per mål. Det borde vara massor kvar i påsen. Men den var tom. En bit ner på slangen sitter en klämma, som stängs automatiskt när man öppnar sondmatningspumpen, som vi gjort imorse. Som vi gör varje dag. Men den hade inte stängts, den var öppen…

Nu började jag skratta istället, lite smått hysteriskt genom tårarna. Tack gode gud!! Det ÄR inte magsjuka!! HALLELUJAH!! Klämman hade bara inte gått igen! När vi öppnade sondmatningspumpen förblev klämman öppen, vilket innebär att allt som fanns i matpåsen forsade in i Tuvas lilla mage på bara några minuter. Inte konstigt att det sprutade ur alla ändar på flickebarnet! Det finns inte ord att beskriva hur lättad jag blev.
Självklart var det jätteläskigt för Tuva att få så där mycket mat intryckt utan att kunna göra nåt åt det, men ingen skada skedd. Vi får korrigera näringsintaget över dagen bara. Puh!

Det blir inga ambulanser, inga stick, nålar eller näringsdropp, ingen respirator idag. Det blir fredagsmys på soffan. Precis som vanligt. Gud i skruven, vad jag älskar när allt är precis som vanligt.

Anton, han är inte den som är den inte. Om mamma och pappa inte pallar med att sporta på sportlovet så får man hitta nån annan som gör det. Igår under hundpromenaden med Bojan och Vevve så hade väl Vevve sagt nåt om att han och Anton kanske skulle ta och åka lite skidor nån dag på sportlovet. Imorse när Anton vaknade ansåg han att det var ”nån” dag, alltså skulle det åkas skidor! Han ringde upp Vevve och gjorde upp planerna, Vevve hade inte annat att välja på än att hänga med.
– Hej, det är Anton. Vi skulle ju åka skidor, när kommer du?

Efter några ”hmm”, ”ja” och ”nej” vände sig sonen soligt mot mig.
– Han kommer på direkten, vi vill ha varm o’boy och mackor med oss, tack!

Det for strax före elva och kom hem igen lagom tills Bollibompa började! De hade grävt snögrottor, käkat matsäck och åkt skidor. Anton hade EN torr fläck på sina ytterkläder, strax ovanför vänster knä. Ett tydligt bevis på att dagen spenderats fullt aktiv i snön! Jag skulle tro att det är tre herrar som sover ruskigt gott inatt. Ja, tre. Zingo var med också! Han stupade tre steg innanför dörren och har inte rört sig mer än absolut nödvändigt på hela kvällen. Tack, underbara Vevve för att du tog med pojkarna med på äventyr idag!

Hugaligen, jag vet inte vad vi har åkt på men jag vill inte ha kvar det. Hasse blev sjuk först, kände sig lite konstig i fredags, anade oråd om magsjuka på lördagen och på söndagen slog viruset till. Grym huvudvärk och ont i hela kroppen, kall och varm om vartannat. Han sov nästan hela dagen, två gånger lyckades jag få liv i honom så pass att han kunde äta något, sen gick jag och ruskade lite på honom en gång i timmen bara för att kolla att han gav ifrån sig nån slags reaktion. Stackarn, tänkte jag och pysslade om.
Idag var det min tur… Kände mig lite yr i bollen när jag gick ut med Zingo. Envis som jag är ignorerade jag detta och skottade garageuppfarten när jag kom hem. Sen for vi ner på banken för att skriva på lite papper, nu började jag känna mig skakig. Min underskrift såg förfalskad ut så som handen skakade när jag skrev. En snabb sväng in på ICA för att köpa lunch innan vi for hem igen. Där slog det till på allvar.
Svettpärlorna kom krypande när jag stod i kön och jag måste ha tappat precis all färg i ansiktet för kassörskan tittade oroligt på mig. Medan mannen före mig betalade, medan jag packade upp mina varor och betalade, medan jag packade ner dem i påsen och ända tills jag gick ut genom dörren tittade hon på mig med ängslig blick. Hon trodde nog att jag tänkte svimma eller kräkas, men inte jag inte. Inte på ICA, gud vad pinsamt. Då hade jag förr sprungit ut och svimmat på parkeringen istället. =)

Jag har legat i princip hela dagen, med samma symptom som Hasse. Ont i huvudet och kroppen. Hasse är inte helt pigg än han heller, men mår bättre. Det känns bra, då mår nog jag bättre imorgon. Snälla släkten har hjälpt till, Raie kom med mat och Vevve å Bojan tog hand om hundpromenaden. Anton hängde glatt på när det var dags för promenad, trots att det blev ganska sent. Han behövde få röra på sig lite. När Hasse och Anton åt, satt jag med vid bordet. Då klämde sonen ur sig:
– Ja, det var ju just ett snyggt sportlov det här. Jag trodde man skulle vara ute och ha kul på sitt lov, inte sitta hemma i soffan. Hmpf!

Jag kunde inte låta bli att skratta, huvudvärken till trots. Min lille professor. Så fort mamma har piggat på sig utlovar jag utomhusaktiviteter, kul ska vi ha också. Nu ska jag krypa ner under min filt igen och fortsätta be tysta böner om att det här viruset trillar ut genom dörren utan att gå via barnen. Snälla snälla.