Vädret bjöd på fröjd idag, vill jag lova. Endast -17 grader imorse och nyss när jag gick förbi termometern höll jag på att ramla omkull, den visade inga minusgrader alls. En hel grad plus! Förvisso på solsidan, men ändock!
Tog en lång skön promenad med hunden, sprang en sväng på crosstrainern (då var det -11 grader ute, för kallt för mig att jogga ute). Sonen skulle hämtas direkt efter skolan för att slippa gå på magsjuke-fritids och jag föreslog att vi skulle ta en pulkatur på eftermiddagen. Anton och jag gjorde upp planerna i bilen när jag körde honom till skolan. Direkt när skolan slutade skulle jag vänta på honom, med matsäck och tefat. Jag gjorde i ordning den beställda matsäcken med o’boy och messmörsmackor och lyxade till med att köpa en kexchoklad vi kunde dela på, stoppade in våra två röda tefat i bilen och for iväg.
När jag mötte sonen hade han en önskan om att få ta med sig kompisen han lekt mest med för dagen, så det gjorde vi. Det var massor med snö i pulkabacken! Alldeles för mycket faktiskt, det gick inte att åka alls. Jag tog ett av tefaten, satte mig på det och började ploga mig nerför backen för att åka upp en bana åt barnen. Jag fick sitta på tefatet och dra mig nerför backen med hjälp av fötterna, lutningen bjöd inget som helst samarbete. Under tiden kilade barnen iväg till matsäcken. Efter 6 vändor upp och ner i backen var jag blöt av svett, benen kändes som spagetti och jag hade snö precis överallt (även innanför kläderna) men nu fanns det i alla fall en schysst bana att åka i! Längtansfullt stapplade jag mot ryggsäcken och kunde riktigt känna värmen från o’boyen och krafterna som en liten bit messmörsmacka skulle ge.
Men…det tog ju lite tid för mig att ploga den där banan. Precis så lång tid som det tar för två barn att klämma i sig en termos o’boy, var sin dubbelmacka med messmör och en halv kexchoklad var… Tji fick jag! Nå, ett par droppar o’boy lyckades jag krama ur termosen i alla fall. Det var helt klart mödan värt att höra barnen skratta och tjoa när de for ner för backen!

Här hemma ligger ett annat barn och ser ut som kokt spagetti. Tuva ser väldigt mör ut, glansig på ögonen och alldeles röd om kinderna. Jag kollar ungefär var femte minut, men ingen feber ger sig tillkänna trots att jag tycker att hon både känns och ser febrig ut. Det fick bli en heldag på soffan för hennes del. Linda försökte få Tuva att spela lite dator och sitta lite i Humlan, men intresset var kallare än svalt. Är man trött så är man.
Håller tummarna för en piggare dag imorgon!

Det var två lite duvna krigare som kröp till kojs igår. Båda hade ont i armen och Anton hade ont i huvudet också.
De fick årets sista vaccination igår, mot säsongsinfluensan, och båda reagerade lite på den. Jag håller tummarna att det inte blir som när vi alla tog svin-sprutan, då  blev vi ju dunderförkylda hela familjen! Anton och Tuva har turats om att hosta och snörvla inatt…
Men vad som helst är bättre än magsjukan! Vi hämtade hem Anton direkt efter skolan igår, efter att fritidspersonalen ringt och upplyst oss om att magsjukan nu slagit läger på fritids. Hugaligen! Tänk om nån kunde uppfinna ett vaccin mot det! Magsjuka alltså, inte mot fritids…

Jag tror att bilarna har fått magsjuka också, eller influensa eller nåt. Igår skulle jag vara lite miljövänlig av mig och köra ner en massa saker till returen innan jag handlade. Det gick bra, känner mig alltid lika duktig efteråt när allt papper, glas, plast och metall har hittat ner i rätt container. Satte mig i bilen igen, vred på nyckeln och bilen sa:
- Br…

Va? Inte ens ett ”brum”?! Näe, bara ”brr” sen inget mer. Stendött. Tog ut nyckeln, tittade på den (som om det skulle hjälpa), stoppade i den igen och vred om.
- Br…

Kollade på nyckeln igen. Varför gör man så? Eller det kanske bara är jag som gör så? Som om jag skulle upptäcka att jag stoppat i den åt fel håll eller nåt! Hjärnan säger att det är fel på bilen, den är död och hur nyckeln ser ut spelar ingen som helst roll. Lika oförståeligt är det egentligen att man försöker starta igen och igen, om bilen är död så är den död! Oavsett hur många gånger jag vrider på nyckeln! Ändå gör jag allt det där ett par gånger innan jag inser att bilen inte kommer hoppa igång för att jag kollar nyckeln och vrider om den förtielva gånger. Som tur var så befann jag mig inte långt hemifrån, Hasse och Richard kom med startkablar och räddade dagen. Spunk i batteriet, vi fick beställa ett nytt.
Lilla röda faran (vår underbara gamla skrutt-Skoda) har också sina egenheter. Den får absolut inte stå på tomgång, för då drar den ur batteriet på nolltid och är död den också. Men det har jag liksom lärt mig vid det här laget. Det kommer mer som en chock när stora, dyra Toyotan strejkar.
Men det är väl som min bror brukar säga. ” Ingen bilaffär är bra. Det finns bara dåliga och mindre dåliga”. Så är det!