Först och främst, mina damer och herrar, käraste bloggläsare, vill jag be om ursäkt för att bloggen är segare än en snigel med tuggummi under tennisskorna. Vi håller på och kollar på alternativa webbhotell för att få upp hastigheten till en acceptabel nivå.

Jag hade tänkt dra ett långt blogginlägg om mig själv och personalfesten jag var på igår. Men så, efter middagen, var det ju dags för lördagsgodis. Och idag gällde det ALLA i familjen. Vi är ju bara tre i familjen som kan tugga lördagsgodis och svälja det utan fara för livet. Men allt godis behöver ju faktiskt inte tugga och sväljas…
Tuva fick en klubba, greppade den och höll den så hårt att lilla tummen blev alldeles knallblå. Vilken lycka, vilken smaksensation! Hon smackade och dreglade som om det var manna från himmelen som nådde hennes läppar! Jag är så lycklig och stolt att jag inte vet om jag ska spricka eller gråta, när hon sitter där och smaskar på klubban. Hon lyckas hålla den lilla pinnen kvar i sin osammarbetsvilliga hand, besegra sin överdjävliga stelhet och böja armen så att klubban når till munnen. Alldeles själv. Min stora, duktiga fjäril.
Jag behöver inte säga mer. Ni kan se själva!