Vi håller på att städa i garaget. Oj oj oj. Kaoset föddes när vi renoverade sovrummet, man hämtade ditten och datten varpå ditten och datten hamnade i en enda salig hög när det bars tillbaka till garaget. Sen blev det snarare bara en enda enorm hög än ett garage. Till på köpet så har Hasse rivit bort sophuset och reglat upp en vägg (min lilla arbetsmyra, jag tycker du är så duktig) så det blev lite mer kaos på kaoset. Så nu var det dags att försöka skapa någon slags ordning, organisera lite. Det känns rätt hopplöst innan man väl satt igång, när man står där mitt i vad som skulle kunna vara sviterna efter ett jordskalv, och undrar vart i helsike man ska börja nånstans. Och om det överhuvudtaget finns nåt slut.

Men nu börjar det arta sig riktigt fint! Var sak på sin plats som Alfons pappa säger. Min pappa med för den delen. Jag har lärt mig lite verktyg av bara farten, jag är hopplöst övertjejig på den fronten. Noll koll på verktyg och maskiner. Vinkelhake, den kan jag. Och skruvmejsel. Polygrip, det lärde pappa mig när han var här och skulle hjälpa mig att lyfta av och på altandörren för om-kittning.
– Hämtar du en polygrip, Ida? frågade pappsen.

Och jag hämtade verktyg på verktyg, men inget var tydligen en polygrip. Oj, vad vi skrattade när jag kom ut på femte försöket med fel vertyg. Det visade sig att vi inte hade nån polygrip. Men nu har vi det, två till och med.

Tuva ligger just nu och försöker övertyga mormor om att domedagen är nära, det är tårar och Fader Vår. Hon är ju så trött så ögonen går i kors, men lite lite för trött för att kunna somna. Men mormor och jag är av samma skrot och korn, vi vet hur Trötta Visan låter och kan inte övertygas om annat trots stora runda krokodiltårar som lilla damen mödosamt pressar fram i ett sista försök att hålla sig vaken. Lilla fjärilen. Vi har bakat idag, Tuva och jag. Det blev mandelbiscotti. Mums! Tuva fick röra ihop alla ingredienser, och det gick inte att försöka röra i smyg för då protesterade hon högljutt.
– Röööörrraaaa!!!!
– Ja, förlåt. Klart att du ska röra.

Just när vi stod och bakade som bäst fick jag fruktansvärt ont i magen. Kändes som om någon höll på att pumpa upp mig som en badboll. Aj aj. Jag vek mig lite för det gjorde ont att stå upprätt. Tuva, medkännade som hon är, kollade av läget.

– Mamma? Aj?
– Ja, jag fick lite ont i magen. Det går nog över.
– Mamma bajs.
– Tja, kanske det ja. Men det känns inte som om jag behöver det just nu.
– Klyx?
– Ha ha ha!!! Tack men nej tack, lilla gumman. Det går nog över ändå.

Sen gick det en liten stund, vi bakade och donade. När skorporna var i ugnen tittade Tuva med sina stora bruna ögon på mig.
– Mamma aj?
– Ja, det gör fortfarande ont i magen.
– Mamma. Prupp!

Om så väl vore tänkte jag och asgarvade. En fis, en rap, vad som helst för att slippa känslan av att vara en mänsklig luftballong! Hon är väl för go, hon om någon vet vad det innebär att vara körig i magen. Råd vet hon också. Har du ont i magen, släpp en bajs. Kan du inte, ta ett Klyx eller släpp en fis. Det hjälper.

Vi fick lite städryck på förmiddagen, barnen och jag. Det var ju så hemskt väder ute, blåste storm och regnade på fel ledd. Anton var så söt när han föreslog en arbetsfördelning.
– Det är mera att städa här nere än där uppe, så jag tar nedervåningen mamma. Vi ska inte slita ut dina muskler.

Haha! Gullrumpa. I slutändan visade det sig att han ”skulle bara” både det ena och det andra så jag hann städa rubb och stubb innan han var färdiga att hugga i. Antons rum passade jag på att städa när han gick till grannen och lekte en stund, jag städade med sopsäcken kan jag säga. Herregud vad skit han samlar på! Ingenting får kastas, om det än är så trasigt att det inte går att identifiera längre så skall det likförbaskat sparas ändå. Då är det skönt att göra en ”sopsäcksstädning” när sonen är lyckligt ovetande.

Åh, jag är lite nervös inför morgondagen. Hasse och jag ska åka bort och bo på hotell, bara vi två. Jag är jättenervig. Jag har aldrig sovit borta ifrån Tuva. Nånsin! Jag vet ju att mormor är här och klarar biffen, men jag är nervig ändå. Kontrollfreak. Vi blir borta i cirka 24 timmar, men herregud hela huset hinner ju rasa ihop på 24 timmar!
Risken finns att jag rullar hem på lördag, för det ingick en faslig massa mat. Vi bokade Romatikpaketet, det ni! Vi välkomnas med eftermiddagskaffe å hembakt fikabröd, på rummet väntar en korg innehållandes mousserande vin, frukt och choklad. Sen kan vi jäsa ända fram till middagen i morgonrockarna som vi dessutom får ta hem när vi åker. 4-rätters gourmetmiddag, lite sömn och sedan en stor frukostbuffé. Jo jag tackar, jag!
Det är för att fira vår bröllopsdag, 7 år har vi varit gängade. Inte illa pinkat om jag får säga det själv. Vi har ju hunnit sättas på prov under de där åren också, Försäkringskassan allena kan ju knäcka vilket äktenskap som helst. Utom vårat.

Puss å kram hela dan!

Förra veckan var vi och tittade på en ny bilstol till Tuva. Den hon har funkade alldeles ypperligt när vi köpte den förra året, men mycket har ju hänt sedan dess. Tuva behöver en stol som ger mer stöd runt hela kroppen, och dessutom en säkerhetsväst eftersom hon spänner upp sig i en båge ibland och då kan hon halka ur ett vanligt bilbälte. Stolen vi tittade på stod på en snurrplatta vilket innebär att vi skulle kunna vrida stolen så den pekar utåt och sätta i Tuva, skonsamt för ryggen och den bör man ju ägna en tanke eller två om den ska hålla ett tag till. Helt fantastisk stol på alla sätt och vis. Igår kom offerten. Gulp! Det är då inte billigt att vara handikappad!
Stoljäkeln, med de tillbehör vi tittade på och provade, går loss på i runda slängar 23.000 kr. 23.000!!! Det är ju en halv förmögenhet! Hur det kan komma sig att bilbarnstolar inte räknas som hjälpmedel och därmed bekostas av Habilitering eller Landsting övergår vida mitt förstånd. Visst, som förälder ansvarar du för barnets säkerhet i bilen, men vilken förälder till ett normalt barn behöver punga ut en hel månadsinkomst för att tjacka en bilstol?! Jag kunde gott tänka mig att lägga 3.000 ur egen ficka, för de slantarna får du en tiptop-senaste-modellen bilstol till ett normalt barn, om Habiliteringen gick in och betalade resten. Men näpp, bilstol får man stå för själv. Jösses amalia klementin, mycket ska man se och höra innan öronen trillar av och ögonen blir dimmiga.

Vi har skickat ansökan till Försäkringskassan om att få stolen godkänd som anpassning av bilen, måtte de för allt i världen godkänna det. Överlag är det ju sjukt att allting är så dyrt för handikappade. Visst förstår jag att det är specialgrejor som kanske kostar lite mer att ta fram, men i långa loppet innebär det ju att handikappade går miste om både det ena och det andra för att kassan tryter. Tuvas cykelkärra är ju ännu ett lysande exempel, som kostar 16.000. Hugaligen.

Men jag säger som Tony Richardsson, ja ä int´bitter. Vi får ju inte glömma alla fantastiska hjälpmedel som man faktiskt får låna alldeles gratis så länge man behöver dem. Tuva har gått igenom sin maskinpark idag, Humlan, Teddy (ståskalet) och Mini (gåstolen). Hon har jobbat så ögonen gick i kors nu på kvällskvisten! Som perfekt avslutning på dagen kom Conny, Susanne och Jessica upp på en kopp kaffe. Tuva blev alldeles lyrisk och visste inte vem hon skulle flörta med, hon viftade med ögonfransarna åt alla håll och kanter.

Imorgon ska vi till ögonkliniken med Anton och införskaffa ett nytt recept på glasögon. Han fick ju sånt beröm när vi var där i maj, för att han skött sina glasögon så fint. Och dom är fortfarande lika fina. Fast dom ligger på botten av sjön… Han tappade dem när han var ute och fiskade med morbror och pappa. Plopp sa det! Sen sjönk dom så fint och lade sig tillrätta på botten, grävde ner sig i dyn och försvann. Vi har letat, flera gånger. Hasse simmade runt och dök i nästan en hel timme för att försöka hitta dem igen. Men icke. Spårlöst borta. Kan hända att nån gädda hittade dem och blev hippast i sjön. Vad vet jag.

Hasse och Anton for med farfar till Borlänge idag, för att hämta Hasses telefon som varit inne på lagning. Snudd på sprillans ny, men en liten aluminiumbit i skalen lossnade så han lämnade in den. Lite längre hållbarhet förväntar man sig ju på nya grejer. Idag var den alltså klar att hämtas. Hasse satte i sitt simkort och försökte starta telefonen men inget hände. Expiditen for iväg efter en laddare, för batteriet kunde ju vara slut. Hon pluggade i laddaren, sköt upp luckan som döljer knappsatsen och mumlade…
– Men…det måste ha blivit nåt fel…
– Vad då? undrade maken.
– Jamen så här ska det ju inte vara. Guud vad pinsamt!!

Hon visade Hasse telefonen och då såg han vad det var som var både fel och pinsamt. Där fanns ingen knappsats! Den lilla metallbiten var lagad, men knappsatsen var borta och telefonen startade inte. Högkvalitativ service, verkligen. Ungefär som att lämna in en bil för service och få tillbaks den utan ratt och motor. Spännande, man vet aldrig vad man får tillbaka.

Tänkte jag skulle bloggat igår kväll, men då gick åskan med buller och bång över Långshyttan. Vi satt i Rörshyttan, barnen och jag, käkade glass med farmor och farfar å kollade på blixtarnas skådespel över kvällshimlen. Strömmen försvann, så det blev myspys med levande ljus. Här i Långsta hade det också varit strömlöst, men det märkte jag inte förrän i morse när jag såg att klockan på micron inte stämde. När vi kom hem igår kväll hade vi ström, men ingen telefon. Den har varit död hela dagen. Ringde till Telia för att kolla när den kunde tänkas hoppa igång igen och fick talsvar som meddelade att idag, den 4:e juli skulle det åtgärdas. Himla precis tidsangivelse. Tur att det finns mobil i alla fall.

Tobbe och Sofia har åkt hem igen, de for i torsdags och avlöstes av Hasses kusin Jonathan. Igår blev det jättetomt här, när Jonathan for hem igen å Hasse for med Nilla och Raie till Norrland. De skulle upp å hämta lite grejor från Hasses mormors hus som ska säljas. Så barnen och jag är alldeles solokvist, i några timmar till. Vi har haft en myspys-hemma dag idag. Anton var bjuden på kalas men kände sig lite trött och mör så han stannade hemma. Han undrade om vi skulle nånstans idag eller om vi skulle vara hemma.
– Näe, jag har inga planer. Hur så? undrade jag.
– Jo, vi har haft så mycket gäster och varit och badat så mycket att jag har lite jag behöver leka ikapp.

Haha, han är väl för go. Så det fick bli en vara-hemma-och-leka-ikapp-dag! Han har lekt för fulla muggar, det hade verkligen lagrats mycket lek i kroppen som ville ut. Tuva har jobbat superhårt idag, fastän hon var ganska trött hon också. Jag satte henne i gåstolen för ett litet pass, det brukar bli en vända fram och tillbaka genom hennes rum. Men idag stannade vi inte vid det, Tuva ville gå mera och ännu mera så det blev en vända ut i hallen, vidare genom köket och ända ut till vardagsrummet! Det är en jätteansträngning kan jag meddela! Svetten rann av henne när jag satte henne i Humlan, men hon var så nöjd, så nöjd.
– Mamma! Iiiiimi!! (Mamma, jag har gått i Mini)
– Ja, gumman. Jättelångt!
– Jaaa!

Hon börjar få häng på det där nu, med att flytta fötterna. Men det kräver stor koncentration, en enorm muskelansträngning och en rejäl dos jävlaranamma. Stolt som en tupp är jag. Minnesbilder från när hon gick med rullatorn poppade upp i huvudet på mig, åh vad jag önskar henne att kunna gå igen. I gåstolen duger fint, men tänk om hon kunde få bli så pass mycket bättre att hon kunde gå dit hon själv ville i den utan att använda varenda gnutta energi hon har.
Anton och jag har kollat på lite gamla filmklipp ikväll, bland annat av Tuva när hon var så pass att hon kröp och pratade. Oj, som vi skrattade när hon satt och lekte med en klolös kräfta, eller när hon dammsög och med flit sög in pekfingret och skrattade tills hon nästan ramlade omkull. Härliga filmer! Men det kniper ju lite i hjärtat också. Ganska mycket faktiskt. Anton muntrade upp mig med sitt roliga sätt att beskriva hur sjuk Tuva är och har varit.
– Den där filmen var nog från när hon bara hade 100 baciller av den där korkade sjukdomen.
– Men det är inga baciller Anton.
– Nä, men om det hade varit det, så föddes hon med bara 10. Sen fick hon typ 1000 stycken och låg på IVA, men på den där filmen har hon bara 100.
– Aha. Hur många har hon nu då?
– Tja…typ 126.

Att barnen var lite trötta idag berodde på att vi kom hem så sent igår. Vi stannade ju i Rörshyttan och kollade på åskvädret, så vi var inte hemma förrän elva. Vid halv ett var Tuva färdigmatad och båda barnen låg till sängs, så jag kunde krypa ner. Då hörde hundarna åskan nånstans i fjärran och låg och voffade var och varannan minut. Nä, men en gång i kvarten ungefär. Varje gång jag lyckats slumra till så väckte dom mej. Åskovädret drog till slut så långt bort att inte ens känsliga hundöron kunde uppfatta det och jag kunde somna ordentligt. I en halvtimme. Då blev Idefix akut bajsnödig och måste ut. Suck! Försökte somna igen när han var klar, men just som jag dåsat till började Tuva hosta läskigt. Vaken igen! Jag behövde inte ta upp henne, för hon sov trots hostan men jag kunde ju inte sova. Lyssnade på vartenda andetag, varje rossel. Jag tror jag låg på helspänn i över en timme efter att hon slutat hosta. Sen somnade jag. Runt fem på morgonen. Uppstigning klockan nio, kissnödiga hundar och en hungrig son. Gäääsp!

Nu har jag lagt in överväxeln, båda barnen sover men jag är inte trött. Känns som om jag druckit en hel kanna kaffe eller knaprat koffeintabletter. Kanske ett rejält pass på Wii Fit kan göra susen för nattsömnen? Värt ett försök!

Japp, dom är här hos oss. Potte och Hia. Eller Tobbe och Sofia. Eller världens bästa storebror och världens bästa tös. Kärt barn har många namn! Tuva är alldeles lyrisk, hon älskar Sofia och morbror med för den delen.

Vi gör sånt som man gör på semestern. Slappar. Badar. Slappar. Badar. Grillar. Ah, jag älskar sommaren! Vände just bladet i vår familje-almanacka så att juli kom fram och där är snudd på helt tomt! Ett endaste litet läkarbesök på hela månaden, det är det enda som är planerat överhuvudtaget. Wunderbar!!

Det har gått bra med Zingo i alle fall, han fortsatte att pigga på sig och vi behövde inte åka in till veterinären. Antagligen fick han en smäll mot blåsan när han trillade av bryggan i förrgår och fick blod i kisset av den anledningen. Nu är han då pigg som en mört och passar på att busa med Idefix på baksidan innan det blir för varmt för att vistas där.
Fast det är lite för varmt för att sitta vid datorn. Och lite för soligt. Vad gör jag här egentligen? Ut i solen ska jag!