Stjäl mig några ögonblick för att plita ner några rader så ni vet att vi lever. Tuva är förkyld igen. Vi ligger här på soffan bland snorpapper, kräkpåsar och medicinsprutor. Lite feber, mycket slem, mycket hosta och så lite kräks här och var. Så om det blir lite för lugnt på bloggen några dar framöver så vet ni vad det beror på. Men hon är vid gott mod, den lilla fjärilen! Ett smil kan man alltid få, hur slemmig och snorig hon än är. Det gäller att ha rätt inställning till livet och allt det för med sig, och det har Tuva!

Det blir en natt på soffan inatt och några nätter framöver skulle jag tro. Hundarna är så goa när lillan är krasslig, då håller dom sig nära nära, gärna i samma soffa, och är alldeles lugna. Som om dom förstår att det inte är läge att busa just då. Zingo försöker ivrigt hinna med att slicka bort allt dregel som rinner utmed Tuvas haka, till mitt stora förtret. Han vill ju bara hjälpa till!

Ja jag glömde ju tala om vad kräkpåsarna hade med gårdagen att göra!

Tuva fick jättejobbig hicka igår, sån där djup hicka så man riktigt hör hur mycket luft som sugs ner i magen med varje hick. Som grädde på moset blev hon jätteslemmig på kvällen, så hon svalde och svalde för glatta livet, det lät som om nån hällde i henne vatten hela tiden som hon försökte hinna svälja. Summan av kardemumman blev att magen blev ganska lack på all luft och allt slem, så den ville göra sig av med det. Då är det bra med kräkpåsar! Skulle tro att det blir en likadan kväll ikväll, för hon har svalt väldigt mycket nu vid nattningen, och så har snoret börjat rinna. Suck!!!

Vi har haft späckat schema idag. Först simning på morgonen, sen hem och laga lite lunch, slänga hela familjen i bilen för att hälsa på på IVA i Falun, därefter var det födelsedagsmiddag för min kära svärmor som fyller år idag!

Det var så himla skönt att få gå upp på IVA och träffa personalen igen, det är nästan 3 år sedan vi låg där med Tuva nu. Måste vara skönt för dem också, att få se henne så pass pigg. När vi var inlagda sista svängen 2006 så blev ju Tuva så dålig att vi alla trodde att det var kört, vi väntade på sista sucken. Men den kom aldrig! Det var så mycket känslor då, både för oss och personalen. Vi kom nära, på nåt vis. Tuva gjorde sitt vanliga charm-race idag, åkte runt i Humlan och flörtade med hela personalgruppen medan jag stod och pratade lite om vad som hänt sedan vi lämnade IVA. Huga, det var svårt att hålla tårarna tillbaka när alla minnen kom tillbaka. Vi har inte bara dåliga minnen av IVA, självklart var vi livrädda att förlora Tuva under tiden vi var inlagda, men samtidigt minns jag att det var högt i tak på vår sal, mycket skratt och glada röster. Varmt och tryggt. Åh, IVA-personalen, ni är helt enkelt bara fullkomligt underbara!

Ja, sen va det födelsedagsmiddag då, på den grekiska restaurangen i Hedemora. Mumsfillibabba, vi åt så magen stod i fyra hörn när vi åkte hem igen. Maten var kanon, men Anton var inte imponerad av köttbullarna. Smakade inte alls som Scan, tydligen. Men Banana-spliten gick ner minsann!

Hela familjen är ganska slut efter den här långa dagen, men det har varit en härlig dag. Nu ska jag krypa ner i soffan mellan hundarna och bara jäsa lite, samla krafter inför nattpasset som verkar stå inför dörren. Tjipp å’hoj på er, allesamman!

Ja nu blev du allt nyfiken va?
De två ovan nämnda har inget med varandra att göra, så det har inte inträffat nåt hemskt!

Helkroppsgipset fick Tuva, eller halvkropp kanske det blev. Vi har varit och gjort en gipsavgjutning för ett ståskal idag! Både Hasse och jag var ytterst tveksamma till att det skulle kunna gå, men se det gick alldeles galant. Krux nummer ett var att Tuva måste hålla ben och höfter stilla medan ortopedteknikern gipsade, krux nummer två var att det helst skulle utföras med Tuva liggandes på mage. Hon hatar att ligga på mage! Lägg då till att bli fasthållen så förstår ni nog vår skepsis.

Döm vår förvåning när det gick som en dans! Ja, visst protesterade Tuva med inte alls lika vilt som vi föreställt oss. Hastighetsrekord slog vi också, 35 minuter. Snabbaste avgjutningen hittills för OTA (ortopedtekniska avdelningen). Men hon var lite svettig efteråt, lilla fjärilen. Avgjutningen skulle göras med kläder, skenor och skor på så hon blev invirad i plast först, sen gips uppepå det. Varmt!

Tuva har överraskat en gång till idag, hon har nämligen gått i sin nya gåstol! Först ville hon inte, men efter mild övertalning hamnade hon i stolen i alla fall. Riktigt kul blev det när jag sa att hon inte fick ta ett enda steg till, då gick hon för glatta livet! Oh, så skoj det är att göra precis tvärtemot vad mamma säger!

Anton har varit med farmor hela eftermiddagen och haft det mysigt. Tur det, så han slapp följa med till OTA. Det kan inte vara kul att sitta still i en halvtimme och titta på fyra vuxna som försöker få en fyraåring att ligga still. Han hade käkat korv och grillad banan med sirap och glass, så han var väldigt nöjd med eftermiddagen.

Oj oj oj, vad sonen var trött nu på kvällskvisten. Han fick ett långt utbrott just när vi kom hem från Falun (vi har varit och grillat med Stugknuten), han skrek och grät säkert i 20 minuter för att han inte fick ett glas påskmust och för att han inte fick följa med ut med hundarna. Sen kom han stapplandes till mig och lade huvudet mot min mage och kved:
– Jag har så ont i huvudet…snyft. Och i benen…snyft
– Är du trött, Anton?
– Jaaa….buääää!

Skulle tro att en helg av kalas tar ut sin rätt ikväll.

Bowlingkalaset igår blev en hit tror jag! 5 tjattrande barn packade jag in i bilen, jag var ganska trött i huvudet när vi kom fram kan jag tillägga… Sen bowlades det, i en hel timma! Barnen var himla möra mot slutet. Men alla hade kul! Tror inte att alla kalasgäster sett insidan av en bowlinghall förut, men alla fick kläm på att få ner käglorna om än med vitt skilda stilar. Nån gjorde precis som man ska, en annan kramade bowlingklotet och sprang hela vägen fram för att i sista stund kasta sig på mage och släppa klotet, en tredje sprang fram och gled på ändan fram till linjen innan klotet släpptes iväg.
Efter bowling-timman bjöds det korv med bröd och festis i cafeterian, till efterrätt var det fritt val ur glassfrysen. Ungarna blev överlyckliga! Idag när jag lämnade Anton på skolan hörde jag flera glada kommentarer om kalaset, så det var nog allmänt omtyckt.

När man fyller år hör det till traditionen här hemma att man får bestämma dagens meny. Till frukost valde Anton varm o’boy med marshmellows och en marmeladsmörgås, till middag vankades det pannkakstårta. Och inte vilken pannkakstårta som helst, utan världens finaste! Men blåbärssylt och grädde, toppad med svenska jordgubbar. Åtta gubbar för 35 spänn, hutlöst dyrt men det är det värt när man firar en 7-åring! Anton sken upp som en sol när han kom till det vackert dukade bordet, finglas med sockerfrostad och jordgubbspyntad kant, levande ljus och fina servetter. Oj vad vi mumsade.

Än Tuva då? Jo, hon mår fint. Vi har varit i stallet idag och hälsat på hästarna. Vi ska göra ett nytt försök med hab-ridning för henne, så idag hade vi ett ”hälsa på hästarna”-pass. Det gillade hon! Två hästar kom fram till rullstolen och nosade henne i håret, hon visste inte till sig av lycka! När jag frågade om hon ville sitta på hästen nästa gång svarade hon mycket bestämt.
– Ja!!

Vi får väl se hur det går, nästa måndag ska vi dit igen. Men hon får följa med en gång till och titta, imorgon, när Anton ska rida. Just nu ligger hon i sängen och sover, hon var lite seg att söva idag. Först lade vi oss på soffan, där hon slumrade till lite. Men så ringde telefonen varpå hon kvicknade till igen. Då flyttade vi oss till sovrummet, jag lade mig bredvid henne och låtsades somna jättefort. Det var så gosigt, hon vände sig emot mig så vi låg panna mot panna. Efter en liten stund kände jag hur hon blev spänd och började skaka lite med huvudet, som hon gör när hon tänker bitas. Jag slog upp ögonen och såg att hon öppnat gapet runt min näsa för att ta en liten tugga! Gud, vilken skrattattack jag fick, den gick inte att hejda! Jag skrattade säkert i 5 minuter, tills magen värkte och jag höll på att pinka på mig! Ha ha, prilliga unge! Jag kan riktigt höra hur hon låg där och funderade…
– Hmm, mamma sover. Jag kanske skulle ta och smaka lite på näsan? Hon märker nog inget!

Gissa om hon blev chockad när den förmodat sovande modern slog upp ögonen och började asgarva?! Först såg hon bara snopen och rädd ut men sen hängde hon med i skrattet. Jag har fortfarande ont i magmusklerna!

Puh, vilken dag! Här har firats så det stått härliga till.

Vi hittade en present igår. En dyyyr en, men den passar hela familjen! Vi köpte ett Nintendo Wii åt gossen, med Wii Fit. Han blev jätteglad, när han väl fick de riktiga paketen. Vi skojade lite med honom imorse, vå hade slagit in fyra paket varav två var små och två lite större. Han fick de två små först, det första innehöll komponentkablar (som man kopplar mellan konsollen och TV:n) och det andra innehöll en fjärrkontroll till konsollen. De två stora paketen (som innehöll konsollen och balansbrädan) hade vi gömt, så han såg lite konfys ut när han tittade på sina presenter men höll god min och tackade så hjärtligt för de fina kablarna. Desto gladare blev han när vi bad honom kolla under soffan i vardagsrummet och fann de stora paketen! Gissa om det där spelet gått varmt hela dagen?

Han fick ytterligare två spel till Wii, av farfar å farmor fick han SuperMario Galaxy och av Nilla & Raie fick han Ben10 Alien Force. Superlycklig gosse!
Han har fått mycket annat fint också, den nyaste Ben10-klockan, en Ben10-dräkt, ett paket Bakugan, ett paket Gormiti, nya byxor och skjorta, en enorm FyrArm…jag har säkert gömt nåt men jag börjar bli trött i mössan så här en halvtimma före midnatt.

Tårta och bullar har vi haft också förstås, å kakor. Imorgon är ju hans egentliga födelsedag och då blir det barnkalas i bowlinghallen, vi får se hur det artar sig. Både Anton och Tuva sover som små grisar i sina sängar efter dagens kalasande. Själv ska jag nog köra lite mer Wii Fit, det är sjukt roligt. Så om det blir glest mellan inläggen så är det bara för att jag står och pumpar loss på balansbrädan. Ni får skälla på mig om det blir alltför långt mellan gångerna!

Herrejösses, om två dagar ska vi ha kalas för Anton. Om tre dagar fyller han 7. Och vi har ingen present!!
Det blir till att åka i full panik till Falun imorgon och försöka hitta nåt vettigt.

Jag hade ju en sån bra plan, jag skulle ju ge honom ridskor. Men den fallerade lite… Så här var det att igår när jag stod och borstade tänderna så hörde jag att Idde lekte med nåt som lät som plast. Han hade varit själv i vardagsrummet i 1 minut, och hade på den minuten hunnit glufsa i sig Antons ögonstenar Luigi och Mario! Anton som blev så lycklig när han fick dem, han leker med dem nästan varje dag. Och så hade han glömt dem på vardagsrumsbordet igår morse, Idde kunde inte låta bli dem. Faaaasen, sonen kommer gå i bitar när han ser det här!!
Planen var att åka till Falun och shoppa present just igår, så vi passade på att pipa in på BR och köpa en ny Luigi och en ny Mario. Och så hade dom Toad och Yoshi ur samma serie också, så dom åkte med av bara farten. Men vi berättade inte för Anton att vi köpt nya figurer, näe vi drog lite på det. Först berättade vi vad som hänt med de stackars italienarna som glömdes på bordet. Anton blev alldeles blek och darrade på läppen, men förstod när vi förklarade att det inte var lönt att gå in och gorma åt hunden. Han äter ju inte saker på pin kiv, han rår inte för det. Ligger det nåt framme så bara måste det tuggas! Jo, det förstod Anton men hu så ledsen han var. Sen busade vi till det lite.
– Jag önskar jag kunde trolla, Anton. sa Hasse och tog en snusnäsduk och la den trasiga Mario i den.
– Då skulle jag göra så här, hokus pokus filliokus! och så drog Hasse fram den nya hela Mario ur duken.

Sonen lyste upp som en sol och skyndade sig att hämta den trasiga Luigi.
– Prova med den här också!!
– Jag tror inte att det går, men jag kan försöka. svarade Hasse och gömde den trasiga Luigi i näsduken.

Simsalabim så kom där en hel Luigi fram, allt var frid och fröjd! Sen frågade vi Anton om han inte ville ha en frukt och en Toblerone ur den jättestora asken som Hasse vann på marknaden. När sonen gick till fruktfatet för att välja frukt, så stack där upp en konstig frukt med vit mössa. Toad! Oj oj, nu var Anton nästan lyrisk.
Den sista grande finale stod i Toblerone-asken, där hade Hasse ställt Yoshi. Gissa om sonen lekt väldigt mycket Super Mario senaste dagarna?

Jag hittade ridskor också, i Falun. Med stålhätta och allt, helt perfekt. Men när Anton blev så där glad när han hittade alla gubbarna så rycktes jag med av stämningen och slet fram ridskorna…
– Kolla, vad jag hittade åt dig idag. Ridskor, med stålhätta!
– Åh, men gud vad bra mamma!!

Så var det med det hela. Där hade vi en hel uppsjö med bra presenter till födelsedagen och dem fick han alltså igår. Det var ju inte så jag hade tänkt… Men han är då tacksam i alla fall, sonen. Idag försökte jag lirka ur honom vad han skulle vilja ha av oss när han fyller år.
– Ja du, mamma. Det är ju svårt att säga, jag har ju redan fått så mycket av er den här veckan! Vad mer kan man vilja ha?

Alltså, det är så himla tvärtemot hur barn brukar resonera så jag blir alldeles rörd. Fyra plastgubbar och ett par svarta ridskor, och han kan inte komma på nånting mer som han önskar sig av mamma och pappa. Gullegubben då!

Kommer ni ihåg Emil i Lönneberga? Klart ni gör! Han är ju oförglömlig! En av mina favorit-episoder med lille Emil är när han kör ner huvudet i soppskålen och fastnar. Det är perfekt barn-logik, huvudet gick ju faktiskt i och då kunde han ju slurpa i sig de där sista små dropparna av den smaskiga soppan. Att ta sig ut ur soppskålen ingår liksom inte i ett barns beräkningar för det ligger för långt fram i händelserna.

Anton har gjort en Emil, två gånger. Fast inte med nån soppskål, nån sån har jag inte. Här serveras soppan direkt ur kastrullen. Näe, det hände sig med en ringnyckel. Den låg på diskbänken, vi hade skruvat med cyklarna och så hade den mellanlandat där på väg ut i garaget. Anton, vars fingrar alltid tvångsmässigt pillar med allt som kommer i dess väg, pillrade naturligtvis på ringnyckeln. Och tänka sig, pekfingret passade perfekt i hålet!
– Titta, jag har en ring! utbrast sonen glatt.

Inte fullt så glad blev han när han upptäckte att det inte gick att få ur fingret igen. Lätt panik uppstod, han drog och drog och vrålade att den satt fast. Jag var tvungen att fråga sonen vad han tänkt sig med att stoppa fingret i det där hålet egentligen och fick till svar att ”det gick ju”. Ah, barnalogik. Det går, alltså måste det göras. Innan sonen hann dra i fingret så pass att det svullnade släpade Hasse honom till diskbänken och geggade in fingret med diskmedel varpå nyckeln gick att ta av igen. En lättad son tittade argt på oss.
– Varför måste ni lägga den på bänken då så att jag når den?!
– Jamen Anton, så kan du ju inte resonera. Man måste inte pilla på allt som ligger inom synhåll. Du ska bara pilla på sånt som är ditt.

Igår kom sonen igen. Med samma jäkla ringnyckel på samma jäkla finger. Otroligt mycket Emil över den pojken… Jag trodde han skojade när han sa att den satt fast igen. Men det gjorde han inte. Den satt fast. Suck!

– Lärde du dig inget förra gången du provade? undrade jag.
– Lärde du dig inte att sluta lägga saker så att jag når dom?! fick jag till svar.

Haha, ja det är inte lätt att vara liten med kliande fingrar. När man till på köpet har korkade föräldrar som lägger saker inom räckhåll för pillriga fingrar, som ringnycklar till exempel!

Klockan är halvsent, ungarna sover. Svärfar kom vid middagstid och tog hand om Tuva efter maten, så jag Hasse å Anton kunde gå ut med hundarna tillsammans. Bäst som vi går där på stigen bestämmer sig Hasse för att skoja lite med sonen.
– Nej, akta! Åh nej du trampade på den, titta hur han sprattlar!
– Va? Vem då? undrade en lite förskräckt Anton.
– Amöban!
– Vad är en amöba mamma?
– Tja…alltså…jo men vi kan säga att det är ett pyttelitet djur, det minsta som finns. Det går inte att se med blotta ögat!

Anton funderade en millisekund innan han svarade.
– Men jag har inte blå ögon, jag har bruna! Så jag kan nog se den!

Ha ha ha! Ja det är klart, är man blåögd så är det ju svårt att se med ”blåtta” ögat. Du är för härlig Anton!

Idag var det fart och fläkt på ridningen. Barnen fick leka, på hästryggen. En variant av ”Hela havet stormar” var det. Fem koner var utplacerade i ridhuset, och där var fem ekipage plus ridläraren. Alla barn fick parkera hästen vid var sin kon och när läraren hojtade ”byt kon” gällde det att snabbt ta sig till närmsta lediga kon för man fick inte vända och gå tillbaks till den man startat från. Läraren var också med och lekte, fast utan häst. Det barn som inte hann fram till nån kon fick rida in i mitten och ropa ”byt kon” och så höll det på. Barnen fick själva välja i vilken takt de tog sig till nästa kon, men det gällde ju att verkligen hinna fram så man inte blev utan! Tokroligt var det, och en väldigt bra övning eftersom barnen fick träna allt de lärt sig: balans, ha koll på övriga hästar så man inte kommer för nära, tempoväxlingar, start och stopp, styra hästen. Anton ville trava under leken, men det ville inte hästen. Sonen skänklade tills svettpärlorna uppenbarade sig i pannan med kusen vägrade. Kul var det i alla fall!

Igår hade jag en riktig skit-dag rent ut sagt. Totalt utpumpad, ont i huvudet som få. Grinade hela morgonen. Hasse var hängig när han gick och lade sig i förrgår så jag lät honom sova ut igår morse, men så fort han klivit upp frågade jag mellan tårarna om jag kunde gå och lägga mig en timma. Det fick jag inte. Maken tog barnen och for iväg så att jag fick sova i lugn och ro så länge jag ville. Skööönt!
Det är så fantastiskt drygt när det blir så där, när man blir så trött att man bara lipar hela tiden. För egentligen är man inte ledsen för nåt särskilt, vilket låter korkat om någon skulle fråga.
– Men varför gråter du?
– Jag veet intäää, buuhäää!!!!

Ja ja, idag känns det bättre i alla fall, tillbaks på topp! Dagen började tidigt med grötfrukost, för kl 9.45 skulle vi vara på sjukhuset och dessförinnan skulle bilen in på service i Avesta (tack svärfar för att vi fick låna din bil medan våran servades)! Det var Anton som skulle till doktorn idag, ögonläkaren. Han fasade hela morgonen för de där hemska pupillvidgande dropparna han brukar få, men tröstade sig med att han alltid får gå till cafeterian och äta nåt riktigt gott efteråt. Men se, idag bidde det inga droppar! Anton hade syn som en falk och glasögonen var i så bra skick att Anton fick beröm för att han behandlat dem så varsamt. Sonen var glad som en lärka över att slippa dropparna, men sen började han fundera. Om han nu inte fått några droppar…skulle det då inte bli nån fika i cafeterian? Jodå, det blev det så klart. Princessbakelse och cola. På en måndag och allt!

Tuva pekade och kommenterade vilt inne hos ögonläkaren, hon ville ju också säga bokstäver och höra att hon var duktig! Läkaren var med på noterna och berömde den stolta lilla fjärilen.

Efter läkarbesöket bar det av ner på stan, mot sko-akuten. Imorse när vi skulle göra oss i ordning frågade Anton så försiktigt:
– Mamma, när vi är klara på sjukhuset kan vi kanske åka till en sko-affär? För min skor kan prata, kolla!
Nästan hela sulan hade lossnat från ena skon så det såg ut som en mun när Anton höll upp skon och rörde på den.
– Hej jag är Antons sko och jag kan prata!

Haha, som jag skrattade. Klart grabben måste ha nya pjuck! Vi slog på stort och införskaffade springskor, sandaler och gummistövlar på ett bräde. Spiderman-stövlar minsann, så nu hoppas sonen på regn och rusk. En liten sväng in på BR Leksaker hann vi också, det är ju bara 6 dagar kvar till unge herrns födelsedag så han fick önskepeka. Han pekade på varenda pryl med Ben10. Ner till minsta lilla penna med figuren på! Oj oj, vad besviken han ska bli om jag köper ridskor åt honom som jag tänkt… Men jag kanske kan klistra på nån liten Ben10-logga?

En liten bild avslutningsvis, av Tuva som provar huvudmassören. Det kittlar så hon inte vet till sig!

Aj aj, vad min mage är arg på mig. Men det är självförvållat, jag har ätit Langos! Gud i skruven vad gott det är med langos! De sålde såna på Rättviks marknad idag, Hasse och jag åt såna där med gräddfil, räkor, lök och stenbitsrom. Anton tog en med sylt och grädde. Mums! Jag vet att jag får jättont i magen av sånt som är friterat, men när det gäller langos så är det värt ett litet magknip.

Ja, vi har alltså varit på Rättviks marknad idag. Det var inte planerat, vi pratade om det men tänkte strunta i det och stanna hemma. Men så ringde J’s pappa och undrade om inte vi skulle hänga med dit, så vi åkte i alla fall. Jättetrevligt hade vi, Anton och J sprang runt som yra troll och vädjade ”jag vill ha en sån” om nästan allt. Vi köpte väl inte just nåt vettigt. Jo, ett koppel åt Idefix och färgglada bajspåsar. Röda, gröna och blå. Som hundägare måste man plocka upp efter sin vovve (men här i byn verkar det inte vara så många hundägare som har koll på det där), och då kan det gärna få va en piffig färg på påsen. Anton åkte med J och hans pappa upp i deras bil, så de hann fram lite före oss och hann kika runt lite. Anton hade sett en Flash-dräkt som han förälskat sig i så jag lovade att vi skulle gå och kolla på den innan vi gick hem. Jag hade nog till och med tänkt att han kunde få den om priset inte var hutlöst. När vi kom fram till dräkten frågade jag inte ens vad den kostade. Det var det fulaste jag sett! En röd frotte-dress med en gul blixt på magen, dessutom var den minst tre storlekar för liten för Anton. Sonen tittade på mig med djup besvikelse och svart ilska i ögonen.
– Jag vill ha den, inget annat. Jag vill bara ha just den!
– Nämen Anton, den där saken köper jag bara inte. Den är hiskelig!
– Då vill jag ha…den här! sa sonen bestämt och rev tag i närmsta leksak som visade sig vara en Transformers-motorcykel.

Vilda protester och ett litet bråk senare släpade jag bort sonen därifrån. Den där MC:n var bara rent rappel och jag tror inte att han ville ha den, han ville bara ha nånting istället för dressen. Han var sur ett tag, ända tills vi gick och köpte godis. Då blev han lite gladare minsann. Innan vi gick hem hittade han ett gosedjur som han tittade så kärleksfullt på. En smurf! En sån fick det bli, hellre nåt man kan kela med än nåt som pajjar innan vi ens kommit hem!

Tuva är ju en fullkomlig ängel att ha med sig på dylika eskapader, hon bara sitter i vagnen och ser så förnöjd ut. Hittade inget vettigt åt henne på marknaden, bättre att gå till en klädesbutik och köpa henne nåt fint. Med Hello Kitty kanske?  Hon har däremot fått prova nåt som hon inte kan avgöra om det är jätteläbbigt eller ganska härligt. En sån där huvudmassör, ni vet en sån med långa metallarmar som man masserar huvudet med. När Hasse satte den på hennes huvud kröp hon ihop, ögonen blev till små streck och så hördes en väsande fniss av skräckblandad förtjusning.

Såg att Conny kommenterat mitt förra inlägg. Förlåt Conny, skrev jag verkligen ”gubbar”? Jag menade ju förstås unga stiliga karlar! Och Nilla, hittar du nån sån där radiostyrd Ken-docka som klarar alla de där hushållssysslorna så vill jag också ha en!