Ungarna har fått spela idag, Anton spelade SuperMario på Wii medan Tuva spelade Pino på datorn strax bredvid. Lika lyckliga bägge två! Vädret inbjöd faktiskt till att sitta framför en skärm en stund, det har blåst som bara den här i Långshyttan idag! När jag for in till Hedemora på förmiddagen tog jag vår lilla Skoda och höll på att blåsa av vägen. När det kom kastvindar var det med nöd och näppe man höll sig kvar på asfalten. Ett och annat regnstänk har dagen bjudit på också, men alldeles för lite. Ska det regna så kan det gott få regna rejält!

Jag har just kollat på en dokumentär på 4:an, ”En skräddarsydd lillasyster”. Gripande. Lille Felix bär på en dödlig sjukdom och det enda som kan rädda honom är friska stamceller, så föräldrarna får efter många om och men hjälp att skapa en lillasyster som är den perfekta donatorn. Föräldrarna måste ha slitits mitt itu flera gånger av alla frågor och funderingar. Lillasysterns stamceller kan rädda Felix, men det finns inga absoluta garantier. Själva transplantationen innebär risker för Felix.  Åh, vad jag känner med dem och håller både tummar och tår för att allt ska gå vägen när transplantationen äger rum.
Fallet har väckt ganska heta debatter om vad som är rätt och fel, huruvida människan ska få gå in och leka Gud i såna här fall. Innan vi fick Tuva hade jag nog ställt mig lite tvekande inför frågan, tyckt att det var lite emot naturen att skräddarsy en donator. Idag känner jag alldeles precis tvärtom. Om Felix kan räddas av sin systers stamceller så är det rätt. Hon kommer inte att bli en ”donator” i sina föräldrars ögon, utan älskad som vilken dotter som helst. Som mamman själv sa ”syskon hjälper varandra”. I det här fallet har lillasyster bara fått lite hjälp med förutsättningarna att kunna hjälpa storebror.

Minnen och känslor vällde fram när föräldrarna berättade om när de fick Felix diagnos. Dödlig sjukdom. Precis som Tuva, även om det rör sig om två helt olika sjukdomar är utgången densamma. Slutgiltig.
Jag kände igen mig i hur de letade efter minsta strimma med hopp, och de fann den också. Ett syskon kunde bli en räddande ängel. Där går våra historier isär. Det finns ingen strimma med hopp att gripa efter, Herr Leigh har flyttat in och han kommer att stanna till slutet. Det gör ont.
Om ett skräddarsytt syskon kunnat rädda Tuva så hade jag gladeligen burit, fött och uppfostrat ett helt jäkla fotbollslag och älskat varenda unge så mycket som man bara kan och lite till. Men nu är det som det är. Vi kan bara acceptera att det inte går att ändra på och göra det mesta av varje dag vi får tillsammans och det tror jag att vi blivit ganska så bra på vid det här laget. Uppskatta småsaker och visa varandra kärlek varje dag, skippa ”måsten”. Det borde alla tänka på, oavsett om man har en svårt sjuk anhörig eller ej.

Dags att knoppa, imorgon kommer en ny dag att fylla med skratt, pussar och kramar!