När jag var ung och grön, sisådär i 16-årsåldern hade jag en dröm. Att bli musikalartist!
När vi åkte med skolan till en mässa för högskoleutbildningar drogs jag som av en magnet till Kulturama-montern. Tänk va, att få jobba med musik och dans. Stå däruppe på scenen och få ge liv åt en historia med kroppen och rösten. Ljuvligt!

Men jag är lite för realistiskt lagd av mig. Det är tufft att försöka överleva i musikalbranschen. Det räcker inte att vara hyffsad, du måste vara ruggigt bra för att klara dig. Sunda förnuftet skickade en ansökan till Högskolan i Gävle istället, jag gillade barn och det var skriande brist på förskollärare. Och så fick det bli, jag har inte varit arbetslös en dag sedan jag tog examen och jag älskar att vara förskollärare (även om jag just nu är assistent, vilket jag också trivs förträffligt med).

Lite då och då, med jämna mellanrum, så bubblar den där musikaldrömmen upp. Inte så att jag får för mig att göra nåt av den, men jag bara måste sjunga en snutt eller tjugo. Idag bubblade den upp. Jag spelade musikallåtar på stereon och skrålade med av hjärtats lust, levde mig in i Kristina från Duvemåla, Chess och Miss Saigon. Anton gjorde sitt bästa för att stänga ute mammas eviga sjungande, och jag sjunger inte tyst och diskret när jag får såna här ryck. Nej, det måste ju vara lite inlevelse också! Hur ska dom på sista raden höra mig om jag mjäkar i refrängen? Till slut gav sonen upp sina försök att koncentrera sig på leken och gick ut istället.
Tuva däremot, hon hängde med på noterna och skrålade med hon också. Jag tyckte allt att hon lyckades fånga känslan i Helen Sjöholms ”Lämna inga dörrar på glänt”, sådär lite plågat och bittert. Det skulle nog bli en finfin musikalartist av Tuva tror jag! Hon inte bara sjöng, hon dansade och svängde runt med Humlan också!

Min son är som förbytt. Inte av mitt musikal-skrålande alltså, utan rent allmänt. Han har haft en lång period då han vägrat leka i sitt rum på övervåningen, utan han har släpat ner högivs med leksaker och byggt upp sina lekar i kök och vardagsrum istället. Gå ut och leka har inte alls stått på schema om det inte varit under hot eller mot mutor. Men nu kliver han upp som vanligt på morgonen, käkar sin gröt och kollar en stund på TV. Sen går han (sjävmant!) och borstar tänderna varpå han glatt annonserar att han ska upp på sitt rum och leka. Efter en lång stund kommer han trippandes ner igen för att fortsätta leken ute, och då är han ute i flera timmar oavsett om han har nån kompis att leka med eller ej. Jag fattar ingenting, men jag gillar det!
Cykelfanatiker har han blivit också, idag tog vi en sväng runt sjön med Idefix på förmiddagen och när jag sedan skulle ut och jogga sent på kvällskvisten var sonen snabb med att anmäla sig som sällskap på turen. Kan det månne vara våren som flugit i honom?