Hej och hå vad halt det var på vägarna här i Långsta ikväll. Tänkte mig en rask promenad runt sjön med vovvarna så att de skulle få lite motion och bli lite trötta. Det gick ju bra till en början, medan hundarna fick gå och nosa och rasta sig. Efter en stund kortade jag kopplen så båda hundarna gick fot, och så gick vi lite mer mitt i gatan (där det inte finns så mycket att nosa på). Svosch! Jag såg plötligt mina fötter komma farande upp i luften! Stackars Idefix blev så rädd att han pinkade och gnällde. Vilken vurpa! Som tur var så hann jag vrida mig lite åt sidan (inge skönt att landa rakt på rygg), så höger sida av ryggen tog hela smällen. Zingo tittade på mig som om jag kom från Mars.
Jag vurpade alldeles utanför ett korttidsboende, och någon ur personalen såg det för när jag rest mig upp och borstat av mig lite hörde jag en röst som ropade:
- Hallå! Gick det bra med dig?

Ah, än finns det hopp för mänskligheten. Bara en sån sak, att kolla hur det gick när man sett nån trilla omkull. Hon hade ju faktiskt lika gärna kunnat fnittra lite för sig själv och struntat i huruvida jag slog mig eller inte.

Anton har varit i stallet idag. Det blev ingen ridning, utan teori och stall-göra. Barnen fick borsta hästarna. Anton och en flicka till ur gruppen fick dela på Galdúr. Han såg ut att trivas som fisken i vattnet när barnen borstade och pysslade om honom. Rätt som det var så släppte han ett litet lass bakom sig.
- Oj, nu får vi ta bort det där. sa ridläraren och tittade på Anton.

Sonen (som är så himla kräsmagad) följde snällt med läraren och hämtade skottkärra och grep. Med stor koncentration skottade han upp hästmockan och lade den i skottkärran, varpå han utbrast:
- Jag klarade det! Men Karin, du skulle bara veta hur nära jag var att spy i skottkärran!

Hehe, det är inte lätt att vara känslig. Hästbajs luktar ju inte ens illa, det luktar bara…tja, hästbajs.