Det blev lite sent igår. Eller tidigt imorse Klockan sex imorse somnade Tuva så pass att jag kunde lägga ner henne i sängen. Jag visste att Hasses klocka var ställd att ringa snart, så jag stannade uppe lite till. Plockade undan snorpapper, gjorde rent slemsugen, snyggade till i sofforna. När väckarklockan ringde blev det skiftbyte i Bregottfabriken. Egentligen skulle Hasse ut och jaga lite i arla morgonstund, för ett litet tag såg det ut som om Tuva tänkte sova lugnt redan klockan två på natten. Ack vad vi bedrog oss.
Jag gick och lade mig när Hasse steg upp. Men jag kunde inte sova mer än fyra timmar, sen ville jag gå upp. Tuva är trött idag, inte undra på det. Men vid gott mod, som alltid. Hon sitter här och snorar och nyser medan hon övervakar brödbaket (jag bakar morotsbullar).

Jag bakade lite igår också! Tänkte att vi skulle ha lite fredagsmys, så jag slog till med jättetjusig kycklingsallad i melon till middag (serverad i en melon alltså) och till efterrätt skulle jag göra marängkorgar. Jag hittade ett recept med en sån urtjusig bild på de där marängkorgarna. Så jag satt igång att göra maräng igår eftermiddag. Jag vispade och vispade, men vispen lät så konstigt. Den liksom tjöt och ville inte öka farten hur jag än trixade med reglagen. När jag vispat i 8 minuter upptäckte jag att den var inställd på funktionen för degkrokar! Inte undra på att det inte blev nån fart på visparna. När jag ställde in den på ”visp” blev det en jädra fart vill jag lova! Efter ytterligare vispande hade jag en finfin marängsmet som jag klofsade ner i spritsen. Man skulle spritsa 3 korgar av marängen. Jag spritsade så det stod härliga till, och korgarna såg sååå fina ut. Ja, tills jag gräddade dem, vill säga. Dom började luta och till slut kollapsade dom alldeles. Jag hade gjort maräng-blaffor…

Men det smakade maräng i alla fall, och när jag fyllt dem med frukt var dom bra tjusiga ändå! Till detta en ljuvlig sås av vit choklad, busenkel att göra. 1 dl grädde till 100g vit blockchoklad, mums! Den och lite fruktsallad och du har en helt oslagbar dessert!

Tuva fick ingen maräng, men hon fick en Vacker igår! Jo, en Vacker, det är en halsduk det. Hemstickad med lurvigt garn. Det var Anton som myntade uttrycket när han såg sin farmors halsduk, eller om det var fasters.
- Får jag låna din Vacker?

Sen dess heter det Vacker, inte halsduk. Tuva fick en av Ulla i Granngården, en lila som passar perfekt till Tuvas lila overall. Hon blev så glad! Hon skulle promt ha den på sig när vi kom in. När febern steg fick hon lov att ta av den, men hålla den skulle hon ändå göra. Tänk om den skulle komma bort annars?!

Min son är billig just nu. Han är så uttråkad efter att ha varit hemma från F-klassen i två dagar så han håller på att gå upp i limningen! Han springer omkring och bara låter, högt som tusan, och jävlas med hundarna. Jag håller på att bli galen!! Ilsk är han också. Men nu börjar han bli lite bättre i förkylningen, så på måndag kan han busa av sig med kompisarna igen.

Nä, nu läre jag baka ut de där morotsbullarna!

Klockan är tio över ett på natten. Förkylningen gör det jobbigt för vår fjäril. Febern gör henne matt, tröttheten gör hennes ataxi värre. Armar och ben skakar, svetten rinner längs hennes vackra panna där hon ligger i vår famn och kämpar. Kämpar för att orka hosta, kämpar för att försöka sova. Hon är så trött, så trött. För några minuter blir kroppen lugn, hon sover gott. Men bara för några minuter. Sedan kommer spänningen, som en våg som sköljer över henne och spänner alla hennes muskler från hjässan ner till tårna. Den drar henne upp i sittande ställning där hon återigen skakande gör sitt bästa för att få fram en hostning. Det blir mer som långa vrål, vrål av frustration över slemmet hon inte kan göra sig av med. Till slut kräks hon. Bara slem kommer upp, bubbligt vitt slem som åkt kana upp och ner länge länge. Hon blir ännu tröttare. Och ännu spändare. Än svettigare.
Varje försök till att hosta kräver så mycket av den energi hon har så sparsamt av. Hon blir lätt lila om läpparna efter varje vrål, kippar efter andan. Hennes skakande händer söker mitt ansikte, finner det och drar det intill sin panna.
- Mamma, mamma…sova.

Mitt hjärta, min fjäril. Om jag bara kunde ta dina plågor ifrån dig, om så bara för en minut! Allt jag kan göra är att torka din svettiga panna och försöka häva dina skakningar med min famn. Ge dig de där få minuterna av rofylld sömn. Hjälpa dig att orka. Jag vilar min panna mot din, du är så svettig och kall. En nysning drar häftigt våra huvuden isär, varenda blodkärl i din vackra lilla panna ser ut att vara på bristningsgränsen innan du väl nyser. Du kippar efter luft igen. Trötta, febriga ögon ser på mig. Trötta, men med en livsgnista så fullkomligt och total att den nästan får mitt hjärta att stanna av värme.

- Mamma? Humlan.
- Ja, min älskling. Imorgon ska du åka i Humlan.