Urk, va många bakluckor jag har öppnat idag. Vi var iväg och kollade på lite bilar, för att se om det fanns några bra alternativ till den modell vi redan fastnat för. Jag måste ha öppnat minst 20 bakluckor och kollat in för att konstatera att alla 20 bagageutrymmen var för små. Alltså, jag förstår inte poängen med en del bilmodeller, när det börjar likna en minibuss, men skuffen är inte större än på en Nissan micra? What’s the point?!
En bilhandlare gjorde allt i sin makt för att få Mitsubishi Grandis att bli större i bagageutrymmet. Han fällde ner de bakersta sätena och drog fram mittensätena så långt det bara gick.
- Se, så stort det blev här bak nu!

Mmm…men vart ska barnen sitta då? Om deras stolar är framdragna så att deras ben ligger klämda mot de främsta sätena? Han försökte få oss att köpa nåt Jeep-liknande, för det är ju stora bilar! Ja, på utsidan ja. De är stora och höga, drar en jädra massa bensin…och rymmer två till fyra passagerare och en necessär i bagaget! Suck!
Men Tuva tyckte det var kul. Det var ju skinande blanka bilar överallt, och bilhallarna var ju stora och roliga att åka i!
- Bil, bil, bil! jollrade hon från rullstolen.

Alltså, nog finns det stora bilar. Men det får inte bli för stort heller, vi måste ju har råd att äga bilen och köra den. De amerikanska märkena är gigantiska, men kostar därefter att äga också. Vi kollade på en liten buss också, minns inte om det var Hyundai eller Mitsubishi, men den hade lätt rymt en halv skolklass. Lite väl stort kanske… Så vi står fortfarande och stampar på samma bil, samma modell. Toyota Previa. Mer perfekt blir det inte. Dyra är dom förvisso, di rackarna. Men dom har allt vi söker. Ååh, jag vill vara liten igen. Sitta i baksätet på pappas och mammas Saab och läsa Bamsetidningar.

Fast det är inte lätt att vara liten heller, fråga Anton. Han höll på att gå upp i limningen idag! I dagens post kom nämligen en inbjudan till ett kalas, och inte vilket som helst utan till en av hans bästa kompisar. Som naturligtvis ska ha kalas på lördag eftermiddag. När vi är i Stockholm!
Anton blev fullkomligt rosenrasande, förtvivlad och outsägligt besviken när det gick upp för honom att han skulle missa kalaset.
- Jag tänker inte åka till Stockholm! Jag vill inte! Vi kan väl åka nästa helg istället?! JAG VILL INTE ÅKA!!!

Vi försökte förklara att det inte är så enkelt att möblera om TV4:as tablå för att ett kalas råkat komma i vägen, men vi insåg ganska rappt att det var lika gott att lägga ner. Anton var tvungen att få vara arg, ledsen och besviken till han var färdig. Sen lugnade det ner sig. Han är fortfarande arg och ledsen, men har förstått att vi ändå kommer att åka till Stockholm.

Tuva vill å andra sidan väldigt gärna åka! Ja, nu vet ju inte hon precis vad Stockholm är för nåt, men hon vet vem Tilde är! Den kvinnan har gjort intryck på våra barn kan jag meddela. I söndags när Tuva såg Tilde på TV:n blev hon jätteglad!
- Mamma! Tille!!
- Ja, det är Tilde. Vi ska åka till Tilde nästa helg.
- Jaa… Tille. Åka. Helg.

Sen har hon frågat med jämna mellanrum:
- Tille? Åka?
- Japp, vi ska åka till Tilde.

Nu ska jag återvända till min bok tror jag. Eller inte MIN bok, utan boken som jag håller på att läsa just nu. ”Ceasar och hans hundar” av Ceasar Millan. Nyttig läsning faktiskt, han har en och annan vettig åsikt. Förhoppningsvis hittar jag nåt som kan hjälpa mig få kläm på hur tusan jag ska bete mig för att Rosa och Blenda ( Idefix och Zingo) ska börjar bete sig som hundar istället för korsningar mellan get, ko och hyperaktiva surikater. Idefix har helt klart varit get i ett tidigare liv, han sätter i sig allt som går att tugga. Spelar ingen roll om det är en skosula eller en prima hundskit, allt slinker ner. Zingo är inte sen att ta efter, men hans passion ligger i att äta gräs, som den värsta kossa.
Selektiv hörsel har dom också, för när jag ropar ”mat” så kommer dom som skållade troll, men när vi är ute och går får jag inte kontakt med dem hur jag än beter mig. Matte, det är bara den där enerverande klumpen i änden av kopplet som rycker och drar lite ibland.
Jag är inte dummare än att jag fattar att alla deras knasiga beteenden till syvende och sist beror på mig och Hasse och våra tillkortakommanden som flockledare, men det är nog så enerverande ändå när Zingo för fjortonde gången rycker till i kopplet så axeln hotar att hoppa ur led för att han sett ett litet löv som blåser över vägen. Idefix får man gå varsamt fram med, för han kryper ihop till en liten skugga om man höjer rösten aldrig så lite. Idag ryade jag åt Zingo som tänkte sätta i sig en fin, brun hög med hundlort och Idefix blev så liten och rädd att han nästan försvann! Zingo, å andra sidan tittade undrade på mig ungefär som för att säga:
- Förlåt, sa du nåt till mig alldeles nyss?

Gah! Jag har ju haft två hundar förut! Hur i hela friden bar jag mig åt med dem?!