Det är Tuva det! Igår och idag har hon och Humlan varit oskiljaktiga! Som ler och långhalm! Det var precis som jag trodde, att hon bara behövde lite tid att smälta hela konceptet innan hon kunde ta det till sig. Fast vi hann bli lite fundersamma när hon envisades med att spy varenda gång vi satte henne i rullstolen. Men nu har det alltså vänt! Idag har vi varit ute och åkt, med Humlan som resekamrat. Först till habiliteringen på morgonkvisten, sen till Öronmottagningen på eftermiddan. Och Tuva har suttit i Humlan i stort sett hela dagen! På Habiliteringen stod vi vuxna en lång stund och bara beundrade henne där hon rattade sig fram till det hon ville undersöka, det är så härligt att se! Hon har verkligen kommit på att hon kan ta sig dit hon vill, lärt sig svänga, backa och ta sig framåt. Det går ju inte fort än, men det går! Hon lyckades till och med öppna en dörr från rullstolen, det tycker jag är ganska imponerande! Hon åkte fram till den, fingrade lite på handtaget, höll ner det och backade rullstolen. Voilá, en öppen dörr!!

Hon blir verkligen riktigt arg när man tar henne ur Humlan, och vill genast veta vad vi ska göra och när hon får sätta sig i den igen. Gullrumpa!  Nu behövs inga såpbubblor som muta längre.