månadsarkiv: februari 2008

Kartonger och plast

Idag har familjen gjort en utflykt till IKEA. Hasse och jag var i desperat behov av nya sängar, de vi hade var så mjuka att vi ofta vaknade i en enda hög mitt i sängen. Tänk er då dom nätter Anton kommer tassande och vill sova hos oss, det blir mycket folk mitt i sängen. När man väl sjönk ner i de där mjuka sängarna var det snudd på omjöjligt att kravla sig upp på kanten igen.

Anton hängde med, glad i hågen med löfte om att få kika på Toys ’R Us. Jag får erkänna att vi fjäskar ganska duktigt för sonen just nu, han är ju så tapper där han knatar omkring med sitt tunga gips runt handen. Tuva var naturligtvis också nöjd, det finns ju hur många som helst att hejja på i stora IKEA-varuhus!

Sängar hittade vi, och sängbord, lakan, en ny matstol åt Anton och ett enormt fruktfat. Kassörskan tittade glatt på oss när vi skulle betala:

– Det blir 16 kronor då, tack.

Skön känsla det där, att knata fram till kassan med en hel hoper dyra saker och pröjsa 16 kronor. Okej, sängarna tog vi på avbetalning, och så hade vi ett stort presentkort också, så det egentliga notan var ju egentligen bra mycket högre. Men ändå!

Nu ligger de nya sängarna i den nya stommen vi köpte förra veckan, de tjusiga sängborden står på sidan, Antons stol står vid matbordet och fruktfatet är redan fyllt. Och hallen är proppad med kartonger och plast. Det är baksidan av IKEA-myntet. Det fattas alltid skruvar eller plugg, i andra förpackningar ligger det dubbla uppsättningar skruvpåsar och när allt är uppmonterat och fint så har man all den där kartongen och plasten kvar. Suck!

Akuten igen då…

…fast med storebror den här gången.

Anton med gipsetJo det var som så att mormor och morfar har varit här i helgen och busat med barnen. Härligt! Zingo har gjort sitt bästa för att stjäla all uppmärksamhet och när han inte lyckades med det började han tugga på morfars hand, för se då får man en massa uppmärksamhet.

Ja, en härlig lördag hade vi. Med mys, lek, en liten promenad och lite lördagsgodis. Farmor och farfar kom på kvällskvisten och vi bara njöt av att vara samlade allihop. Barnen lekte hejvilt med mormor och farfar medan pappa och morfar försökte montera ihop den nya motionscykeln. Kvällen blev lite sen, Tuva nattade vi vid nio-rycket. Just som jag står där och sjunger lite för henne hör jag en duns utan dess like, följt av ett avgrundsvrål som övergick i gallskrik.

Anton hade för förtielfte gången klättrat på soffan och den här gången hände just det vi varnat för. Han ramlade ner! Till på köpet ramlade han på motionscykeln och slog handen på den.

Gråt och tandagnisslan.

Som tur var hade vi ju mormor här som är sjuksköterska, så hon fick förtroendet av Anton att linda handen lite, så den fick lite stöd under natten. Alvedon och massor av tycka synd om, lite reiki och mycket gulligull så somnade han till slut. Men han hade hemskt ont. Vi fick inte röra handen, inte pilla på fingrarna, inte ens titta på den!

Han skrek som en gris även när vi tog i den hand som inte var skadad.

Ja, vi tog oss igenom natten i alla fall. Jag fick ligga i hans säng och hålla upp handen, och smeka lite på armen. Så i förmiddags for vi till akuten, vi tänkte att den måste i alla fall röntgas, även om han kunde röra på alla fingrarna (under stor vånda). 1½ timma tog det att få träffa doktorn, som lindade av bandaget för att kontrollera handen.

-Mjaaa…den ser ju inte ut att vara av…och Anton visar ingen allvarlig smärtreaktion när jag trycker lite här. Men vi ska ju röntga så klart.

Jaha, sagt och gjort, läkaren gick igen och vi satt kvar.

– Men Ida….titta härifrån där jag sitter, sa mormor. Handleden är ju sned. Den är visst det av.

Mycket riktigt, från stolen där mormor satt såg handleden inte alls hel ut. Och det var den inte heller. Röntgenplåtarna visade en tjusig fraktur, rakt av hade handleden gått, plopp!

Så det blev gips och bandage och hela fadderullan. Efter ytterligare en timmes väntan då förstås…

Mormor och mamsen försökte roa den uttråkade femåringen med leken ”gissa-vem”. Dörren till salen var öppen, och vi turades om att gissa vem som skulle passera dörrhålet härnäst. Anton vann hela tiden, för han gissade ideligen på att en kvinna skulle passera. Och det är ju ingen nyhet är sjukvården är ett kvinnodominerat yrke, åtminstone på sköterske-sidan.

Men sköterskorna måste funderat vad vi pysslade med, för varje gång någon passerade så vrålade Anton:

– Yes!! Poäng, poäng till mej!!

Nu ligger vår lille sjukling och försöker sova, uppbullad med kuddar till höger och vänster att vila armen på. Imorgon vill han visa den för kompisarna…för det är ju lite häftigt också….

Pulka-terapi

Tuva i pulkanTänk, snön ligger kvar idag med. Kors i taket!

Annars brukar man knappt hinna leta fram pulkan och hjälmen ur gömmorna innan allting töat bort. Tuva tog en rejäl promenad med Rulle idag, hon jagade storebror som kämpade en bit framför med sina skidor. Brett mellan benen och med stavarna viftandes i rent hälsovådlig anda, men se framåt det kom han. Tuva peppade med hejarop och glädjetjut.

Efter promenixen var de små benen trötta. Anton vilade i en snöhög medan Tuva och jag gick och hämtade hennes fina, rosa pulka och inredde den med en härlig fleecefilt. Men hon skulle inte på några villkor sitta i den. Nej, nej hon skulle släpa den bakom sig, ni vet sådär så den slår i benet på varannat steg varpå flickebarnet höll på att snubbla i valstakt.

Mammsen hade andra planer än att släpa pulkan gatan fram. Jag drog upp pulkan på garageuppfarten och satte mig i den, med Tuva i knät. Jätteläskigt, Tuva visste inte vart hon skulle ta vägen. Desperat viftade hon omkring med armar och ben i hopp om att mamma skulle tappa greppet så det gick att åtminstone välta ur pulkan. Sådär satt vi, tills damen kom på att det var ganka mysigt att sitta och kramas med mamma i pulkan.

Då satte mamsen ner fötterna och började försiktigt dra pulkan framåt med hälarna på uppfarten, genast blev det outhärdligt läskigt igen. När vi hasat ner på gatan blev Tuva överlycklig över att få resa sig ur pulkan och dra den en bit. Intet ont anande styrde Tuva stegen mot snöhögen på andra sidan gatan, och log förnöjt när mamsen visade att man kunde dra upp pulkan på högen. Mindre förnöjd var hon dock när mamma satte sig i pulkan och höll fast Tuva i knät. Nu anade den lilla damen ugglor i mossen…

– Ett två tre, nu åker vi! ropade mamma

– Nej, nej, nej!! skrek Tuva.

Och så åkte vi. Svisch! En åktur på säkert två sekunder. Tuvas mungipor åkte berg-och-dalbana, det var ömsom helkul och ömsom skitläskigt.

– Ska vi åka igen?

– Nä.

– Jo, kom så åker vi!

Sådär höll vi på, och skam den som ger sig för efter ett tag var det riktigt kul att åka nerför snöhögen!

Mamsen har grinat idag också. Jo, det är sant. Som en gris. Det var när Hasse kom in med posten och undrade om jag hade beställt nånting nånstans ifrån. För där var en röd liten ask i posten, från Nallebudet.se. Fundersam pillade jag upp plasten och öppnade lådan. Däri låg en liten, urgullig nalle hållandes två små tygrosor och ett litet kort. Kortet innehöll ett litet, litet tyghjärta och en hälsning från ett par i Sala som vi aldrig träffat. De har följt oss, först via media och sen via min blogg och ville bara visa att de fortfarande tänker på oss. Jag blev så rörd!

Tänk att vi, lilla vi och särskilt lilla Tuva, gjort ett sådant avtryck i främlingars liv. Jag tycker det är så underbart, det både värmer och stärker ända in i själen. Sådana små gester gör att jag känner att det finns hopp för mänskligheten än. Människan är innerst inne god och varm. Tänk på det nästa gång du möter en främling på gatan till exempel. Ett litet ”hej” eller ”vackert väder vi har idag”, kan förgylla en hel dag. Det blir som ringar på vattnet, det sprider sig. Han eller hon kanske haft en dålig dag, eller är på väg till ett viktigt möte och är stressad. Din bekräftelse på att han/hon finns och är sedd, om så än bara av en enda vänlig människa, betyder långt mer än du nånsin kan tro. Våga vara vänlig!

Sätt dig ner och skriv ett kort till den där vännen du inte hört av på länge, eller ring den där kusinen som det var så länge sen du talade med sist. Gå och ge din älskade en kyss på kinden. Bara för att.

Ingen pizzabagare…

Ah, söndag. Stora, officiella slappardagen.

Tänk om dammråttorna, disken och tvätten också visste om det. Men nähä då, hundhår och dammråttor fanns i drivor när jag klev upp imorse, tvättkorgen ville bli tömd, och tallrikarna blev skitiga fastän det är söndag. Humpf!

Snön tar inte heller söndagsledigt, det har snöat mest hela dagen. Det är ganska skoj att gå ut och kolla på folk när de skottar snö. De första dagarna har alla små leenden på läpparna där bakom snöskovlarna, men när det inte slutar snöa byts märkligt nog så gott som alla smil mot hängande mungipor och mummel om att det kommer bara mer av den där vita skiten. Hihi…

Vi tog i alla fall en riktig, hederlig söndagspromenad med hela familjen i snövädret. Anton var allt annat än frivillig, han hade en enda inte-dag idag. Han ville inte tvätta bort messmöret från kinderna efter frukost, han skulle absolut inte ha nån halsduk fast overallen glipade så det snöade in, han ville inte gå ut överhuvudtaget faktiskt. Och definitivt inte gå runt hela sjön! Vi fick ta till lite pedagogisk föräldralist så gick det alldeles utmärkt (ja…vi mutade med TV-spel).

Som en grandios avslutning på en lagom slapp söndag stod pizza på menyn. Mammas hemlagade pizza, inte den flottiga sorten från traktens (eminenta) pizzeria. Nyttig värre, hemgjord tomatsås, mager skinka, pyttelite ost och dinkelmjöl i degen. Stolt serverade jag detta kulinariska mästerverk med morotsstavar. Man vill ju inte sabba en hyffsat hälsosam måltid med en olje- och vinägerdränkt vitkålssallad!

Jag fick godkänt…på morotsstavarna. Sonen kämpade länge och väl med maten innan han till slut konstaterade att nästa gång skulle vi nog åka till Abbe (pizzabagaren) ändå, för det där var inte gott det! När jag hade svalt min sårade stolthet var jag faktiskt tvungen att instämma. Pizza var liksom inte samma sak utan…flottet.